Det finns något tragikomiskt hur det senaste valet visar att vissa svenskar (försvinnande få får man påpeka) tydligen vill sluta sig, avskärma sig från världen och bara värna om det svenska. För det första, att Sverige på något sätt skulle kunna isolera sig, nu när det står klart att den västerländska världsdominansen är på nedgång och det kommande århundradet kommer att vara Asiens, är ju helt verklighetsfrämmande. Här, men ingen annanstans, kanske en gnutta främlingsfientlighet skulle göra susen, men bara under förutsättning att främlingsfientlighet först omdefinieras som fientlighet mot just denna isolationism som är så främmande från den verklighet vi alla lever i.

För det andra, vad är svenskt? Som jag skrev i ett annat inlägg, vad vore väl svensk sommar utan tropisk hetta och skyfall, färskpotatis (med ursprung i Sydamerika), svenska jordgubbar (också de med ursprung i Sydamerika), pelargoner (från Afrikas savanner), kinesiska kräftor och blåvit inredning från Asien? Utan kulturellt utbyte klarar vi oss inte. Utan kulturellt utbyte skulle enbart asiater ha tillgång till krut, kompass, tapeter, papper (inklusive toalettpapper), gafflar, sedlar, 365+plus skottår kalendrar, gjutjärn, fyrverkerier, tändstickor, naturgas som bränsle, negativa siffror, porslin, dockteatrar, restaurangmenyer, seismometrar, te, tandborstar, paraplyer, propellrar, decimalsystemet och mycket annat.

Om man tycker att integrationen har misslyckats, då ska man väl försöka förbättra den, inte avskaffa den. Integrationen blir inte bättre av att man slänger ut invandrare, men den blir garanterat bättre av mindre rasism, och då menar jag framför allt då den vardagliga smygrasismen. Den rasismen, inte sällan allt annat än främlingsfientlig, ofta välmenande och omtänksam, men ack så oinformerad, som vi från andra länder möts av dagligen, på gatan, på bussen, i mataffären, i kontakten med myndigheter, företag, medborgare… Trots att det är en näst intill omärkbar diskriminering så är dess effekter stora. Den hämmar, den isolerar, segregerar, den bryter sakta men säkert ner människovärdet, den reser sig som en osynlig mur mellan OSS och styckar upp OSS i VI och DOM.

Det är inte lätt att komma till ett annat land där man inte kan språket. Språket är viktigt, men är dörren haspad från insidan hjälper det inte om man har förvärvat den nyckel som språket onekligen är. Då är man fast där ute i kylan ändå. På Svenska för Invandrare (SFI) har man nu permanentat ett försök att ge bonus till alla elever som slutför utbildningen inom en viss tid. Redan på försöksstadiet var detta ett misslyckande, men trots det har alltså försöket nu blivit policy.

Misslyckandet består självklart i att försöket bottnar i en syn som säger att alla människor i grunden är lika. Ja, ni läste rätt. Försöket är dömt att misslyckas då det behandlar människor som i grunden lika – det vill säga lika drivna av girighet.

Med en betoningen på SFI-elevernas olikhet hade man istället kunnat se att i en och samma klass minglar unga universitetsutbildade redan flerspråkiga elever med goda studiekunskaper med medelålders enspråkiga människor med ett års grundskoleutbildning i bagaget. Om de olikheterna bejakas skulle man kunna lägga resurserna där de behövs, istället för att slösa bort dem på bonusar till de som inte behöver dem. De som får bonusen hade klarat SFI på samma tid ändå, men kan nu stigmatiseras som drivna av girighet snarare än studiedisciplin och kunskapstörst. De som inte får bonusen trycks ner ännu mer och stigmatiseras som okunniga. Den misslyckade integrationen är plötsligen deras fel.

Detta är självklart förödmjukande för alla inblandade. Som en parantes kan man notera att detta likstela likhetstänkadet inte stannar där – försöket med bonusar på SFI är misstänkt likt alla de misslyckade försökt med bonusar till bankdirektörer och bolagspampar. Varje bolagspamp borde känna sig kränkt och förödmjukad av idéen om att kvalitén på den utförda jobbinsatsen är helt avhängig storleken på bonusen som utbetalas. Även i idéen om Sverige är som ett företag verkar det här tänkandet gå igen. Ett företag kan tvingas skära ner på personalen om det går dåligt. SD vill skära ner på Sveriges befolkning och införa anställningsstopp. Vad innebär det då att se ett land som ett företag? Vilken människosyn får man om man reducerar medborgare till giriga anställda?.

Här vill jag gärna betona att mina erfarenheter av SFI var väldigt positiva. Vi hade en bra och engagerad lärare och fick en bra utbildning, en bra start på våra liv ett nytt land. Vi fick inte bara lära oss språket utan även om svenska seder och bruk, om svenska högtider, och svensk politik och samhälle, om det svenska landskapet och om svensk kultur. Vi fick lyssna på svensk musik. Jag fastnade för Cornelis Vreeswijk och hans Somliga går i trasiga skor. Den rörde mig till tårar och jag kände mig stolt över att ha kommit till ett land där en av nationalskalderna själv var invandrare.

Går jag till mina egna erfarenheter är det stora hindret mot lyckad integration att ständigt bli bemött som man är mindre vetande bara för att man kanske inte uttalar varje ord perfekt, bara för att man har annan hårfärg, annan hudfärg, eller ett annorlunda namn. Eller för att man till exempel är lite kortare än medelsvensson.

När jag för snart 10 år sedan inte ville ta ett jobb att städa hotellrum, eftersom jag visste att jag inte skulle orka med det (jag hade jobbat med det tidigare – det var tungt nog men nu hade arbetsbördan på varje arbetspass ökats markant medan lönen och arbetstiden var kvar på densamma). Jag är 1.54  lång och vägde på den tiden 37 kilo. Jobbet krävde att jag skulle städa 18 hotellrum och lyfta upp runt 28 hotellsängar för att städa under. Jag är stark, mycket starkare än de flesta svenskar jag mött, men min kropp är inte byggd för att lyfta hotellsängar som är både betydligt större och tyngre än jag själv är. Då sa handläggaren på Arbetsförmedlingen till mig att om jag inte klarar av det jobbet så ska jag inte vara arbetssökande utan sjukskriven. Jag svarade, ” Jag är inte sjuk, jag är vietnames!”

En tid senare hade gick jag ut Svenska för Invandrare. Betyg: VG. Stolt och väldigt glad ringde jag direkt till Arbetsförmedlingen och berättade (på svenska) att nu var jag klar med SFI och är redo att starta eget. Jag vill stå på egna ben. Jag frågade om möjligheten gå någon Starta Eget-kurs och om att ansöka om Starta Eget-bidrag. Då fick jag svaret att, ”Nej, det finns inga pengar till det, och, dessutom, la den välmenande handläggare till, ”Du förstår väl att det kostar det pengar starta eget företag?” Nej, hur skulle väl jag kunna förstå det?! Jag är född fattig som en råtta på risfältet – om det är något jag förstår är det väl värdet av pengar! Åtminstone förstår jag värdet av pengar betydligt bättre än bolagspampen som aldrig någonsin lyft en hotellsäng och som kräver ha en fet bonus för att överhuvudtaget lyfta ett finger.

Som reaktion till att SD nu kommit in i Sveriges riksdag har Aftonbladet startat den uppmärksammade kampanjen Vi gillar olika. Jag stödjer den – kampanjen är i och för sig bra och jag gillar sannerligen inte främlingsfientlighet. Men å andra sidan tror jag knappast att någon utlandsfödd svensk upplevde att Sverige blev mer rasistiskt på valdagen. Med en ensidig fokusering på ett visst partis vara eller icke vara i riksdagen, med ett ensidigt sökande efter syndabockar, är det lätt att glömma bort det jag försökt beskriva här ovan – den vardagsrasism som varje invandrare möter varje dag (troligtvis många gånger av välmenande människor som dagen efter valet inte nog kunde uttrycka sin förskräckelse över den parlamentariska situationen).

Dessutom är jag rädd att ett ensidigt vurmande för våra olikheter lätt skyller över det faktum att alla olikheter faktiskt inte är så bra. Ibland kommer folk till min butik och pratar om hur fantastiskt Vietnam är – fantastiskt landskap, god mat, underbara vänliga människor. Sen berättar de hur fantastiskt mycket de vet om Vietnam eftersom då har varit i Vietnam så fantastiskt länge – hela 3 veckor på semester. Sen går de snabbt över till att klaga på att mina priser är alldeles för höga. Här jämför de inte med likvärdiga produkter i Sverige, utan med likvärdiga (tror de) produkter i Vietnam – det är ju mycket billigare i Vietnam, det vet de ju eftersom de varit där så fantastiskt länge. Då vill de pruta ner priset – jag är ju vietnames och så gör man ju så man gör i Vietnam, det vet de ju från sin fantastiskt långa vistelse. I sin ivriga törst efter det autentiska i den främmande kulturen, blir jag fängslad i rollen som ”vietnamesen” – den kulturella främlingen – som försöker lura västerlänningar med överpriser. Som om jag, som vietnames, inte har rätt att ta samma priser som mina svenska kollegor. Som om jag, och även alla mina producenter, som vietnameser, på något sätt har ett mindre värde var helst jag befinner mig i världen.

Hade de jämfört med likvärdiga produkter i Sverige hade de förstås upptäckt det uppenbara – att mina priser ligger på en ganska normal medelnivå. Hade de vetat lite mer om Vietnam hade de förstås vetat att det visserligen är sant att man ofta prutar i Vietnam, men att det är västerländska turister som prutar – vietnameserna själva prutar nästan aldrig, och det gör inte asiatiska turister heller. Seden att pruta är alltså inte en vietnamesisk sed, utan en sed knuten direkt till västerländsk turism. Jag brukar också påminna dem om att de måste räkna med sin flygbiljett i priset – mina produkter har ju faktiskt inte flugit till Sverige själva. Dessutom är ju de billiga priserna i Vietnam direkt knutna till hantverkarnas fattigdom, varför jag (i motsatts till de allra flesta turister) aldrig prutar – istället betalar jag mer än begärda priser. Och dessutom är den stora kostnaden inte inköpspriset utan tullen, skatten och övriga omkostnader här i Sverige. Här är det viktigt att uppmärksamma, som jag gjort i ett tidigare inlägg, vad själva uppkomsten av begreppet ”rättvis handel” faktiskt implicerar – att all världshandel (inklusive rättvis handel) som det nu är organiserat faktiskt förutsätter, ja, just det - orättvisa. Den olikheten är ingenting jag vurmar för i alla fall.

Det allra största hindret för integration är helt klart fördomar. Här är det viktigt att se, som exemplet med prutande turister och butiksbesökare visar, att fördomarna inte tillhör det främmande – fördomarna ingår i det bagage som den fördomsfulle bär med sig, var helst de åker på jorden. Därför möts främlingen av fördomar, dagligen och var en på jorden mötet tar plats. En cyniker definierade en gång turisten som ”en som åker till andra siden jordklotet för att titta på människor han ignorerar hemma.” Det är en generalisering som självklart går väl långt, men visst kan det ligga något i det ibland kanske. Vissa vill förklara den uppkomna svenska parlamentariska situationen med att man inte på allvar vågat prata om den misslyckade integrationspolitiken. Okej, prata om just precis det då, istället för att prata om att stoppa invandringen för de mest behövande och slänga ut de som redan är här. Vad menar egentligen de som säger att ”man måste ta debatten”? Vilken debatt? En debatt som säger att vissa människor är mindre värde borde inte få kallas debatt. Tänk om man skulle säga samma sak om till exempel våldtäkt – att vi måste ”ta debatten” om mäns rätt att våldta kvinnor för annars kommer något populistiskt parti göra det till sin fråga och komma in i riksdagen. Nej, jag tror att vissa saker helt enkelt inte ska debatteras – det ska helt enkelt inte få vara okej att pruta på människovärdet. Debatten borde istället handla om hur fördomar mot allt främmande är det enskilt största hindret mot integration. Svenska för Invandrare i all ära. Men ett Invandrare för Svenskar vore nog också bra. Skulle några kronor i snabbhetsbonus vara lockande här? Eller skulle det ses som ett hån?

Prutning är mer svenskt, mer västerländskt, än det är vietnamesiskt, i alla fall om ni frågar en vietnames. Men vad är svenskt? Vad är vietnamesiskt? I Vietnam är vi inte främmande för att helt utan fördomar låna från andra kulturer. Ta till exempel det vietnamesiska köket – från de franska kolonialisterna lånade vi bland annat glass (kem), baguetter (bánh mì), patéer (pa tê), kaffe (cà phê), och massor med smaskiga grönsaker som morot (cà rốt), kronärtskocka (at-ti-sô) och sparris (măng tây, vilket bokstavligen betyder västerländskt bambuskott). I Vietnam är det ingen som tänker på att allt detta från början var främmande, precis som det är få svenskar som tänker på att både svensk färskpotatis eller Kalle Anka på julafton är invandrare. När det moderna Vietnams landsfader – min namne – Hồ Chí Minh den 2 september 1945 läste upp Vietnams självständighetsdeklaration på Ba Đình-torget i Hanoi lånade han friskt från de första meningarna i USAs självständighetsdeklaration. Hồ Chí Minh, som många andra vietnameser, var nämligen en stor beundrar av både Frankrikes och USAs frihetsideal. Han förstod bara inte varför de inte ville leva upp dessa vackra ideal även när det gällde främmande människor med annan hudfärg.

Som sagt, det är helt enkelt aldrig okej att pruta på människovärdet. Tyvärr vet vi vietnameser troligtvis det bättre än något annat folk på jorden. Under Vietnamkriget förklarade USAs befälhavare William Westmoreland att ”The Oriental doesn’t put the same high price on life as does a Westerner…We value life and human dignity. They don’t care about life and human dignity.” (från filmen Heart and Minds [1974]). Vietnameser värderar inte livet och mänsklig värdighet, men det gör västerlänningar, säger han. Samtidigt var han befälhavare i ett krig där USA urskillningslöst dödade mer än 3 miljoner vietnameser, kambodjaner och laotier – varje död kropp bokfördes på plussidan, bara det var någon med gul hudfärg.

Många har tolkat det som att Hồ Chí Minh kopierade USAs självständighetsdeklaration rakt av, men för den som kan vietnamesiska är det lätt att se att det finns några avgörande skillnader. Den första meningen i den amerikanska versionen lyder så här: ”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.” Hồ Chí Minh ändrade en liten men oerhört viktig detalj i sin version. Han började sitt tal så här: ”Hỡi đồng bào cả nước, tất cả mọi người sinh ra đều có quyền bình đẳng.” Om vi håller oss till engelskan blir den korrekta översättning så här, ”Dear fellow compatriots, all people are created equal…” Hồ Chí Minh ändrade alltså ”men” till ”people”. Sedan Hồ Chí Minh författade Vietnam självständighetsdeklaration har greppet ”men” generaliserats, men när han och i synnerhet Thomas Jefferson et al. skrev betydde ”men” just precis män och inte kvinnor och barn. Hồ Chí Minhs gjorde alltså en liten men oerhört viktig distinktion med sitt ordval.

Dessutom använde Hồ Chí Minh, som ni ser, begreppet ”đồng bào” när han tilltalade folket. Begreppet kan översättas ungefär som ”från samma kull” eller ”från samma samling ägg”. Det går tillbaka till Vietnams ursprungsmyt som berättar om Âu Cơ, en ung vacker älva som levde uppe i bergen. Hon var en godhjärtat älva och dessutom var hon väldigt kunnig inom medicin. Hon reste omkring när och fjärran och hjälpte de som drabbats av sjukdomar. En dag blev hon attackerad av ett monster, som misstog henne som något hemskt där hon var på främmande mark. Âu Cơ blev rädd och förvandlade sig till en trana och flög iväg. Lạc Long Quân – havsdraken – såg att den godhjärtade älvan var i fara. Han tog ett stort klippblock och slungade det mot monstret som dog. Âu Cơ förvandlades åter till en älva och hon och Lạc Long Quân blev blixtförälskade. De levde lyckliga och snart hade hon lagt etthundra ägg, men Âu Cơ längtade ständigt efter bergen där hon kom ifrån. Samtidigt längtade Lạc Long Quân tillbaka till havet. Längtan efter sina respektive födelseland blev snart så stor att de bestämde sig för att separera. Lạc Long Quân tog femtio av barnen och begav sig till havet i det som idag kallas för Halong-bukten (Ha Long betyder ”den nedåtstigande draken”), Âu Cơ tog femtio av barnen och begav sig till bergen. Tillsammans utgjorde Lạc Long Quân och Âu Cơ förfäderna till de låglandslevande kinh-folket och de bergslevande minoritetsfolken som idag utgör den vietnamesiska nationen.

Legenden om Lạc Long Quân och Âu Cơ är väldigt viktig för vietnameser och det är ingen slump att Hồ Chí Minh refererade till den i sin självständighetsdeklaration. För vietnameser visar legenden på nationell enhet och kulturell tolerans och solidaritet, och på jämlikhet mellan män och kvinnor. Ibland kan det vara faktiskt vara bra att gräva där man står. Legenden om Lạc Long Quân och Âu Cơ visar att det inte bara behöver betyda att man sluter sig och stänger ute det främmande. Det man hittar kan visa på behovet av att vända solidariska blickar utåt.

Vad jag förstår är vi alla mer lika än olika, vi är alla lika olika, och på så sätt är vi alla – eller åtminstone borde vi vara – jämlika. Det är här det går fel, när vår olikhet genomskär – skär sönder! – vår jämlikhet. Liknande tankesätt fick Hồ Chí Minh att, med en bitande kritik riktad mot de franska kolonlialisternas, tillika demokratiska liberalernas, hyckleri, omdefiniera jämlikhet som ”rätten att inte bli brutalt exploaterad”. När vår olikhet skär sönder vår jämlikhet går vi från att vara lika olika till att vara olika jämlika.

Traditionellt Đông Hồ trätryck föreställande legenden om Lạc Long Quân och Âu Cơ

Tags: fair trade
Posted in Minh, Rättvis handel, Sverige, Vietnam | 1 Comment »

Ja, som ni ser har både vår nätbutik och blogg fått en ny stil (är du en flitig besökare kan vårt nya tema se lite konstigt. Klicka i så fall på Ctrl och F5 för att rensa ut dina cache).

Bambu är temat för att vi gillar bambu. I Vietnam står bambun som symbol för styrka och visdom, och det är ingen slump alls. Flexibel, foglig men samtidigt fast rotad – med sin smidighet böjer sig bambun graciöst undan även i de våldsammaste monsunstormar. Med hjälp av sina smidighet i kombinationen med sina kraftiga rötter står de stadigt. När stormen så bedarrat och de stora starka träden ligger knäckta på marken reser sig bambun upp igen.

Bambustockens tomma innandöme symboliserar den anspråkslöshet som eftersträvas inom buddhismen och taoismen. Vissa bambusorter kan växa med upp till en meter per dygn under växtperioden. Sitter man tillräckligt länge och tittar kan man faktiskt se med blotta ögat hur bambun växer. Därför har de kommit att användas som meditationsobjekt av zenbuddhister. Det är ingen slump att en av Vietnams mest kända zenbuddhistiska pagod och meditationscenter har fått namnet Trúc Lâm – Bambudungen. Thiền Viện Trúc Lâm ligger vacker beläget på en kulle som heter Phượng Hoàng och blickat ut över sjön Tuyền Lăm bara någon kilometer utanför min hemstad Đà Lạt i det centrala höglandet i södra Vietnam. Åk dit om ni har vägarna förbi. Även västerlänningar är välkomna att delta i mediationskurser med munkarna och nunnorna som bor där.

Låt dig inte luras av att bambun är ett gräs och inte ett träd. Bambu är betydligt starkare än ek och många andra av de starkaste trädslagen. I Vietnam har bambun därför kommit att stå symbol för Vovinam Việt Võ Đạo – en kampsport som är unik för Vietnam. Vovinam Việt Võ Đạo praktiseras utan vapen och använder en kombination av både hårda och mjuka tekniker. Det skiljer Vovinam Việt Võ Đạo från andra mer kända asiatiska kampsporter som till exempel Jujutsu och Judo (betoning på mjuka tekniker) och Muay Thai (hårda tekniker). Som ni förstår är det just denna kombination av hårt och mjukt som förbinder Vovinam Việt Võ Đạo och bambun. Grundprincipen här går förstås tillbaka till filosofin om Âm-Dương, eller Yin-Yang som det är mer känt som i västvärlden, där målet är en balans mellan dessa två principer av å ena sidan negativt, maskulint, snabbt, hårt, fast, fokuserat, varmt och aggressivt (Yang) och å andra sidan positivt, feminint, långsamt, mjukt, flexibelt, diffust, kallt, och lugnt (Yin). Bambun, stark och hård men samtidigt flexibel och böjlig, är förstås den ideala symbolen för denna balans.

Egentligen är väl bambun inte ett gräs utan ett ogräs. Den sprider sig själv, behöver inte återplanteras efter skörd, ja, den är näst intill omöjlig ta död på. Precis som ett ogräs alltså. Utanför mitt barndomshem i Quảng Nam-provinsen i centrala Vietnam stod en bambudunge som min pappa ville bli av med. Då fick halva byn komma och hjälpa till. Först sågade de ner stammarna, sedan grävde de upp rotstockarna. Men det räckte inte långt, och det visste ju pappa om. De tände eld på gropen och lät det brinna många timmar för att bränna upp de sista bitarna av rotstockarna. Kvar blev ett hål som mest påminde om alla de bombkratrar som perforerat landskapet i södra Vietnam sedan det amerikanska kriget. Och från den bombkratern växte det snart upp nya bambuskott! Bambu vore ett ogräs om det inte också vore så fantastiskt på så många sätt.

Dessutom är bambun en av världens mest snabbväxande planta. Den når sin fulla längd på bara en enda växtsäsong (3-4 månader) och behöver endast några år till för förgrena sig och att växa till sig på bredden. Då stammarna avverkas skjuter nya skott snabbt upp från samma rotstockar. Det i kombination med en återväxt på ofattbara 3-5 år gör bambun till ett framtidsalternativ i en tid av global uppvärmning och hänsynslös skogsskövling. Med tanke på att Vietnam fortfarande idag brottas med väldiga problem på grund av de växtgifter som USA använde sig av under kriget framstår bambun som ett än viktigare alternativ i Vietnam.

I Vietnam står bambun tillsammans med körsbärsblommor (eller aprikosblommor), lotusblommor (eller orkidéer) och krysantemum som symbol för de fyra årstider och för de fyra dygderna. Dessa fyra motiv dekorerar därför många av de produkter du kan hitta hos MINH INREDNING.

Bambu är miljövänlighet i dubbel bemärkelse. I Asien har bambu används som inredningsmaterial i årtusenden. På senare år har termen bamboo chic synts allt oftare i den internationella inredningsvärlden, vilket vittnar om att övriga världen äntligen fått upp ögonen för bambuns fantastiska egenskaper. Det enda konstiga med det är att det tagit så lång tid. Möbler och inredningsprodukter av bambu harmoniserar väl med den minimalistiska skandinaviska inredningsstilen, men passar samtidigt utmärkt i miljöer inspirerade av inredningsstilar såsom cross-over, hippie chic, indo chic, bohemian chic och orientalisk inredning.

Samtidigt är det inte enbart från ett inredningsestetiskt perspektiv som bambu är miljövänlig, utan även från ett ekologiskt perspektiv. Termen bamboo chic är därför en tautologi. Ekologisk hållbarhet är idag inte längre en nischad trend – det är en nödvändighet. Med sina enastående klimatsmarta fördelar är bambu med andra ord chic per definition och miljövänlig dubbelt upp!

Bambulogi:

• bambu är en ekologisk hållbar resurs – med en naturlig återväxt på otroliga 3-5 år brädar bambu andra populära inredningsträslag som vanligtvis kräver minst 25 år återväxt
• bambu är naturligt klimatsmart – som en av världen mest snabbväxande planta producerar bambu cirka 30 % mer syre än jämförbara träd, vilket bidrar till att minska nivån av växthusgaser i atmosfären
• bambu är tåligt och motståndskraftigt – tack vare sin tålighet kan bambu lätt odlas utan kemiska bekämpnings- och gödningsmedel
• bambu är bra från topp till tå – eller från krona till rotstock kanske man skulle säga; med sin massiva lövfällning göder bambu marken, samtidigt som de väldiga rotstockarna förhindrar jorderosion
• bambu är helt och hållet återvinningsbart – ett med kretsloppet med andra ord!
• bambu är stenhårt – bambu har en hårdhet som vida överträffar de hårdaste träslagen
• bambu passar i såväl koja som slott – möbler och inredningsaccenter tillverkade av bambu passar utmärkt i de flesta inredningsstilar, inte minst Skandinaviskt vitt

Här visar jag lite inspirationsbilder på bambu. En del kommer från en av våra bambuproducenters showroom i Vietnam, andra är bilder på produkter som ingår i MINH INREDNINGs sortiment av bambuprodukter. Naturbilderna med den gulfärgade bambun (trúc på vietnamesiska) kommer förresten från det zenbuddhistiska meditationscentret Thiền Viện Trúc Lâm.

Tags: bambu, bambumöbler, bloggen, etnochic, nätbutiken
Posted in Ekologiskt, Inredning, Lampor, Minh, Möbler, Naturdesign, Vietnam | 3 Comments »

Jag vill rekommendera en konstutställning hos mina vänner på Just Africa. Just Africa är ett nytt spännande samarbete mellan Burkina Faso Design och Kanga Kabisa – två verksamheter med samma själ och grundfilosofi; att importera schysst producerade varor från Afrika, av hög kvalitet, snygga och tilltalande och där producenterna får en vettig lön för sitt arbete. Inte helt olikt MINH INREDNING alltså!

Fredag 17 september kl 18.30 är det vernissage på deras första utställning i deras nya fina lokaler på Södermalmstorg 4 vid Slussen i Stockholm. Utställningen visar tavlor av konstnärinnan Suzanne Ouédraogo, också kallad O Suzy, från Burkina Faso. Inviger gör Burkina Fasos ambassadör, Mme Monique Ilboudo, och närvarande är självklart även konstnärinnan själv.

För Suzanne (f. 1975) har konsten och måleriet en sen upptäckt i livet, men det förändrade hennes liv totalt. Hon började ta lektioner i måleri på dåvarande Fondation Olorun, ett konsthantverkscenter i Ouagadougou, som utbildat ett stort antal konstnärer och designers i Burkina Faso. Där studerade hon tillsammans med Marie-Blanche Ouedraogo i mitten på 1990-talet. Ännu idag är de två de enda kvinnliga konstnärerna i Burkina Faso. Då yrket inte är accepterat för kvinnor höll Suzanne O upp med målandet under en längre period. Men nu har hon återupptagit sitt skapande och tack vare Just Africa kan även vi i Sverige uppleva hennes konst. Läs mer här.

Tags: Afrika, fair trade, konstutställning
Posted in Konst, Minh, Rättvis handel | No Comments »