Archive for the ‘Konst’ Category

Nya propagandatavlor

Author: Minh

Jag har tidigare skrivit ett längre inlägg om vietnamesisk propagandakonst och hur vi har låtit lackkonstnären Nguyễn Ðặng Sơn reproducera några gamla vietnamesiska propagandaposters i lackarbete. Det blev en succé och de tavlor vi tagit fram sålde slut ganska snabbt. Nu har vi därför låtit Nguyễn Ðặng Sơn ta fram ett antal nya propagandatavlor.

Alla våra propagandatavlor är reproduktioner av autentiska propogandaposters som använts i Vietnam under 60-, 70- och 80-talet. Den enda skillnaden är att de inte är tryckta utan istället handgjorda i traditionellt vietnamesiska lackarbete av naturlig lack från Sumakträdet och med inläggningar av äggskal och bladmetall på trä. Allt – både propagandan och tekniken – enligt vietnamesisk tradition alltså! Minh inredning är ensamma i världen med den här typen av exklusiva reproduktioner av propagandaposters.

Vill ni veta vad de här propagandatavlorna här nedanför basunerar ut för budskap kan ni peka på tavlorna. Klickar ni på den kommer ni till produktsidan. En sak är säkert, budskapet i tavlan allra längst ner - ”Thêm nguồn hàng xuất khẩu - Öka produktionen av alla exportvaror” – är något som jag personligen gör mitt bästa för att hjälpa till med.




Många känner igen motiven och figurerna på målningarna från barnprogrammet Tinga Tinga Sagor som sänds i Barnkanalen. Men Tingatinga är en konstform skapad av den tanzaniske konstnären Edward Saidi Tingatinga i slutet av 1960-talet, när han började målade djurmotiv med cykellack på masonitskivor. Idag lever hans stil vidare genom konstnärskooperativet Tingatinga Cooperative Society i Dar-es-Salaam.

Mina vänner på Just Africa visar under perioden 3-28 september en utställning med ett 70-tal Tingatingamålningar från kooperativet. Utställningen arrangeras av Marianne Nilsson Wallin som många år arbetat i Tanzania och haft kontakt med Tingatinga sedan starten.

Välkommen på vernissage lördag 3 september kl 12-16. Utställningen invigs i samarbete med Tanzanias ambassad i Stockholm kl 13.00.

Den 15 september kl 18.00 bjuder vi in till en konstkväll där Marianne Nilsson Wallin berättar om sin kontakt med Tingatingakooperativet från slutet av 60-talet till idag. Ingen föranmälan krävs, gratis inträde.

Läs gärna mer om utställningen på Just Africas hemsida.

Nyligen har vi packat nätbutiken full av mängder med nya lacktavlor från konstnären Nguyễn Ðặng Sơn. Personligen tycker jag att vi den här gången har fått de allra bästa tavlorna någonsin. Det märks att han utvecklar sin konst. Även om det här är den största uppdateringen vi någonsin gjort av vårt sortiment av lacktavlor så har flera tavlor redan hunnit säljas. Det gäller att passa på alltså – varje tavla finns bara i ett enda exemplar.

Det är inte bara motiven i Nguyễn Ðặng Sơns tavlor som återkopplar till gamla vietnamesiska traditioner. I Vietnam har man tillverkat lackarbeten i tusentals år. Till äkta lackarbeten används en en kåda som tappas från sumakträdet (Rhus Succedanea) som växer i norra Vietnam. Det vietnamesiska ordet för lackarbete är sơn mài (uttalas ungefär ”sönn maj”) vilket bokstavligen betyder ”lacka polera.” Med en tidskrävande arbetsprocess appliceras upp till sexton lager lack som får torka för att sedan putsas skinande blank mellan varje applicering. Även de enklaste lackarbeten tar sex till åtta veckor att färdigställa och avancerade arbeten kan ta mer än tre månader. Resultatet är en beständig lack som har fantastiska egenskaper.

I och med att lacken är en naturprodukt är lackkonstnären hänvisad till en begränsad pallett av de fåtal färger som kan framställas naturligt från kådan. Den största mängden lackarbeten som säljs idag i Vietnam är dock gjord med artificiellt framställd lack som kan fås i alla möjliga färger. Nguyễn Ðặng Sơn jobbar för att bevara traditionellt lackarbete och använder sig därför enbart av äkta naturlig lack från sumakträdet. För att utöka sin pallett använder han även äggskal och guldfärgat metalfolie.

Läs gärna mer om konstnären här.

 

Runt marknaden i min hemstad Dalat brukade det gå omkring en man med en gammal cykel. På cykeln fanns monterat en bandspelare kopplad till en megafon. På hög volym förkunnar megafonen ut ett meddelande på vietnamesiska. Min man, som är socialantropolog och håller på med en avhandling om turism i Dalat, har berättat att många västerländska turister han stött på har gjort ogillande kommentarer om denna man. ”Hemskt med denna kommunistiska propaganda!”, utbrister de.

Liknande kommentarer av ogillande brukar även en megafonutrustad bil få. Bilen kör runt i stan och proklamerar, vad välvilliga västerländska turister bestämt sig för är, statspropaganda för ett förtryckt folk.

Vi som kan vietnamesiska vet förstås att mannen med cykeln på marknaden egentligen berättar om hur förträffligt effektiva de råttfällor han säljer är. Och bilen med megafonen? Ja, den berättar i själva verket vilka nya spännande långfilmer som just för tillfället har premiär på stadens biograf.

Texten i propagandapostern ovan lyder ”Kommunistpartiet är ungdomens framtid och hopp”. Om denna poster kan ses som ett typiskt exempel på kommunistisk propaganda, så är den samtidigt även ett exempel på en stereotypisk bild av kommunistisk propaganda. Det finns med andra ord mycket mer att upptäcka här!

Även om den allra största delen av propagandan i dagens Vietnam utgörs av reklam från multinationella företag, så lever och frodas statspropagandan fortfarande. I Vietnam har propagandaposters vuxit fram som en konstart. Det började redan under sommaren 1945, när vietnamesiska patriotiska konstnärer lät sig inspireras av den starkt växande antikolonialistiska motståndsrörelsen.

Konstnärerna övergav nu de traditionella motiven och började istället måla till stöd för kampen mot de franska kolonialisterna. Rött och gult var populära färger – rött för blodet som offrats i kampen mot kolonialismen, gult för det dagligen riset och hudfärgen på de förtryckta. Rött och gult (guld) var färger som redan var etablerade på vietnamesernas kulturella palett – de återfanns på heliga lackarbeten i pagoderna och i kejsarens palats.

Propagandaposters trycktes ursprungligen med träblock på handgjorda papper, en traditionell vietnamesisk teknik utvecklad till fullo i byn Dong Ho utanför Hanoi. Träblockstryckets tekniska förutsättningar gav propagandakonsten ett välbekant bildspråk kombinerat med en traditionell färgsättning, varför propagandakonsten var lätt att ta till sig för folket.

Under 60-talet hade propagandekonsten utvecklat en social realistisk bildstil utnämnd till den enda riktiga konstarten. Även om moderna tryckpressar användes och även om motiven var propagandistiska med direkt hänvisning till aktuella kampanjer, inspirerades bildspråket och de starka färgerna fortsatt av traditionella trätryck. Posters trycktes både som storformat och som flyers som spreds över landet.

Propagandan utgjordes av positiva kampanjer, ämnade att stärka folket både känslomässigt och materiellt, och negativa kampanjer, ämnade att skrämma fienden. Hyllningar av kommunistpartiet och landsfadern Ho Chi Minh är inte ovanliga. Likaså påminnelser om årsdagar för avgörande händelser under det amerikanska kriget och kampen mot kolonialismen. Men ofta handlar det om motiv som ligger långt ifrån den stereotypiska bilden av kommunistisk statspropaganda.

Propaganda ämnad att höja livskvaliteten för individen eller för samhället i stort är ett vanligt tema. Det kan handla om posters som uppmanar folket att odla frukt och grönsaker (istället för till exempel opium), att inte skaffa för många barn, att hålla sig borta från knark, tobak, sprit, hasardspel och prostitution, att värna om sin familj och sina barn, och inte minst att utbilda sig.

Vad gäller utbildning och särskilt då läskunnighet kan det vara intressant att uppmärksamma att vietnamesiska folket faktiskt har en grad av läskunnighet som länge legat i nivå med den rika delen av världen, ja, till och med högre än många länder i västvärlden. Det finns historiska förklaringar till det. Precis som det var viktigt för de franska kolonialisterna att hålla folket kvar i analfabetism var det viktigt för den anti-kolonialistiska kampen att utbilda folket – analfabeter kan ju inte läsa vare sig propagandaposters eller pampfletter!

Historiskt, men även idag, har ett vanligt mer övergripande tema i propagandan handlat om att på olika sätt främja en känsla av samhörighet och enighet i landet, något som är nog så viktigt i ett land med femtiofyra olika etniska grupper och en lång historia av krig och kolonialism.

Den allra vanligaste propagandan idag utgörs av ren samhällsinformation – lite som Annslagstavlan på TV här i Sverige. När jag var i Vietnam nu senast handlade propagandan mest om uppmaningar om att gå och rösta i det kommande valet (jo, det finns val även i Vietnam – personval, men inte val av partier).

Om propagandan i Vietnam alltid varit verk skapade av konstnärer, så är det dock först på senare år som den fått det erkännande som konstart som den förtjänar. Runt om i landet säljs idag propagandakonst som orginalposters och tryckta reproduktioner i konstgallerier. Vill man ha ett orginal får man vara beredd att betala åtskilliga tusenlappar.

Precis som vintagereklamposters, passar propagandaposters onekligen bra in i den vintagetrend som nu råder. Istället för att bara sälja reproduktioner av gamla posters ville vi gå ett steg längre och kombinera denna vietnamesiska konstart med en annan, nämligen det traditionella vietnamesiska lackarbetet. Vi bad därför lackkonstnären Nguyễn Ðặng Sơn reproducera några gamla vietnamesiska propagandaposters i lackarbete på trä med inläggningar av bladmetall och äggskal. Resultatet, som ni ser här nedanför, finns nu till salu i vår nätbutik och i vår butik på Odengatan 28 i Stockholm.

Att den vietnameiska konstnären Nguyễn Ðặng Sơns lacktavlor har blivit väldigt populära, och det är inte svårt att förstå. Den lekfulla och orginella stilen, kombinerat med gediget hantverk där lager på lager av lack appliceras under flera veckors tid, resulterar i tavlor som är svåra att motstå. Vietnamesiska ambassadören i Sverige har nyligen handplockat flera hans tavlor som nu pryder ambassadens representationssal på Lidingö.

Vi har nyligen fått in ett antal nya tavlor från Nguyễn Ðặng Sơn. Som vanligt gäller det att passa på för varje tavla finns enbart i ett exemplar. Här kan ni läsa mer om konstnären Nguyễn Ðặng Sơn.

Reklam för reklam

Author: Minh

När fan blir gammal blir han religiös – när reklam blir gammal blir den konst

Inget konstigt med det – att reklam också kan ses som konst är knappast något nytt. Det visade 60-talets popkonstnärer. MINH INREDNING introducerar nu en samling gamla stilriktiga reklamposters i vintagestil. De kommer ursprungligen från en svunnen era i det koloniala Franska Indokina. Reproducerade i vietnamesiskt lackarbete på en centimetertjock träskiva förvandlas de till trendig nutida popkonst.

Många av dessa posters gör reklam för mat (cacao) eller dryck (gin, mint julep, Perrier, Coca-Cola) och gör sig därför bra på väggen i köket.

Coca-Cola introducerades först som medicin och påstods hjälpa mot morfinberoende, dyslepsi, neurasteni, huvudvärk och impotens. Hur det är med den saken kan man ju undra, men sant är att lite utspädd coca-cola funkar bra som vätskeersättning vid uttorkning – en vanligt problem i den tropiska delen av världen, särskilt bland dagens turister och gårdagens kolonialister.

Drinken Gin & Tonic var vanlig bland i den koloniala världen. Brittiska soldater i koloniala Indien fick dricka en besk tonic innehållande kinin, som skyddar mot malaria. Snart upptäckte man att lite gin tog udden av beskan, och vips blev G&T en populär dryck (och en bra ursäkt för kolonialisterna att ta sig ett glas!).

Mint Julep är en drink med ursprung i den amerikanska södern. Byt ut bourbon mot ljus rom så har du Kubas nationladrink Mojito istället. Båda är lika läskande i tropisk hetta. Vill ni förresten blanda till och njuta av en egen Mint Julep är det bara att följa receptet nedan.

Mint Julep

Ingredienser:

  • 2 cl sockerlag (1 del socker, 2 delar kokande vatten)
  • 6 cl Bourbon whiskey av valfritt märke
  • 6 st myntablad
  • krossad is

Gör så här:

Mosa myntabladen tillsammans med den svalna sockerlagen i en drinkmixer, alternativt direkt ett highballglas eller coolerglas. Fyll på med krossad is, häll i bourbon och rör om. Dekorera med ett myntablad.

Hoàng Quang Vinh (f. 1973) kommer ursprungligen från Hải Dương-provinsen i norra Vietnam, där det finns en flera hundra år lång tradition av trähantverk. Det var hans far som lärde honom skulptera i trä. Ett tag jobbade Vinh med ett projekt i Ho Chi Minh-staden för ett taiwanesiskt företag. Då passade han på att åka till Dalat på semester. Han tyckte mycket om landskapet och klimatet i Dalat och bestämde sig för att stanna. I Dalat träffade Vinh också sin fru, som hjälper honom med hans gallerier. På senare år har Vinh även tagit ett antal lärlingar som får en utbildning i träkonsthantverk.

När jag var hemma hos honom plockade hans 2-åriga son fram sin pappas verktyg och började snida till en träbit han hade hittat. Han kommer nog bli en bra träskulptör en dag, precis som sin far. Vinhs fru berättade en rolig anekdot om deras son. En gång skulle en kund köpa en skulptur i Vinhs galleri och Vinhs fru berättade för kunden om att det är hennes man som gör skulturerna. Deras son hörde det och blev väldigt upprörd. Med hög och bestämd röst förklarade han det var han som hade gjort alla skulturer, inte hans pappa. För att inte göra sin son ännu mer upprörd sa hon att, ja, det är hennes son som gör skulpturerna. Men då blev pojken ännu mer upprörd och sa att, nej, nej, det är min pappa som gjort skulpturen. Okej, sa Vinhs fru, visa mig då vilka skulpturer du har gjort och vilka din pappa har gjort. Då förklarade pojken att hälften av alla skulpturer har hans pappa gjort och hälften har han själv gjort.

För sina träskulpturer använder Vinh uteslutande drivved som han köper från de lokala etniska minoritetsfolken som bor runt Dalat. Under torrperioden samlar samlar de veden från flodbäddarna där monsunregnen har spolat ner träet från bergen. Ibland kan det handla om trä som legat begravda i flodbädden i flera hundra år. Det är fler än hundra personer som samlar träämnen åt Vinh, och hela hans trädgård är full av trä som ligger och väntar på att få förvandlas till vackra skulpturer. Här kan ni se vilka skulpturer från Vinh som vi har i inne för tillfället. Vinhs skulpturer är unika konstverka och finns endast i ett exemplar.

Det finns mängder med duktiga träsnidare i Vietnam, men Vinh har en unik stil och ett speciellt sätt att förhålla sig till träet han jobbar med. Vinh berättar om hur han arbetar tillsammans med naturen då han skapar sina verk. Han låter träets naturliga former guida honom, och lägger bara till några detaljer till det som naturen redan har skapat. Han brukar ställa upp en träbit och studera den noga från alla håll och kanter. Då kan han snabbt se träets naturliga potential som skulptur. Till skillnad från vanliga skulptörer tvingar han aldrig på träet någon form, utan låter istället träet ”berätta” för honom vad han ska göra. Det är det tillvägagångssättet som gillar så mycket med Vinhs skulpturer. Hans verk är, så att säga, naturdesign. Min man och jag har flera av hans verk i vår lägenhet i Sverige och i vårt hus i Vietnam.

Vinh jobbar inte enbart med trä. Hans trädgård är även full av vackra bonsai-träd som han odlar för att sälja. Dessutom jobbar han med sten och gör så suiseki-stenar, eller đá cảnh, som det heter på vietnamesiska, vilket är vackra stenar i speciella naturliga former som ställs på specialtillverkade brickor av trä. Suiseki handlar om att uppskatta stenen som det skapades av naturen, snarare än att försöka tvinga på stenen en ny form utifrån ett estetiskt ideal. Det är alltså en konstform som ligger nära Vinhs träskulpturer, som av Vinh får en form som, så att säga, föds ur träämnets naturliga form.

Förra året torrlade man sjön Xuan Huong i centrala Dalat eftersom man skulle bygga om dammvallen. Då var Vinh självklart där för att se vilka skatter som sjöbotten skulle erbjuda honom. När jag besökte Vinh höll han på med enormt stor skulptur med galloperande hästar som han gjorde av ett enormt stor trädstam han hittade i sjön. Jag förstår överhuvudtaget inte hur han fått den flera ton tunga trädstammen till hans hem, som ligger otillgängligt till med bara en lerväg. Trädet måste ha varit flera hundra år gammalt, och det måste har legat på sjöbotten ända sedan fransmännen byggde dammen som skapde sjön i början av 1900-talet. Han hade redan ett par rika spekulanter från Saigon – i Asien anses nämligen galloperande hästar bringa tur i affärer och det finns en hel del nyrika i Saigon som har gått om pengar de inte vet vad de ska göra med, samtidigt som de gärna vill ha mer. Galloperande hästar är därför ett tacksamt motiv för Vinh att göra.









I helgens nummer av Expressens inredningsbilaga Leva & Bo listades 34 inspirerande inredningsbutiker på nätet. En av dessa var Minh inredning, vilket var väldigt roligt att se. Här kan ni se vilka de andra 33 nätbutikerna var. Tyvärr är den lackskulptur av Buddha som Leva & Bo använde i sitt reportage slutsåld. Men vi har flera andra buddhaskulpturer på lager, både i täljsten, brons och i vietnamesiska lackarbete.

I samma nummer gjordes även ett reportage om ett vacker totalrenoverad parhus i Gustavsberg. Som avslutning på reportaget bjöds läsaren på en guide till stilen, och i den visades en lackttavla från Minh inredning gjord av den vietnamesiska konstnären Nguyễn Ðặng Sơn. Här kan ni läsa om när vi besökte Nguyễn Ðặng Sơn i hans ateljé i Vietnam.

Jag vill rekommendera en konstutställning hos mina vänner på Just Africa. Just Africa är ett nytt spännande samarbete mellan Burkina Faso Design och Kanga Kabisa – två verksamheter med samma själ och grundfilosofi; att importera schysst producerade varor från Afrika, av hög kvalitet, snygga och tilltalande och där producenterna får en vettig lön för sitt arbete. Inte helt olikt MINH INREDNING alltså!

Fredag 17 september kl 18.30 är det vernissage på deras första utställning i deras nya fina lokaler på Södermalmstorg 4 vid Slussen i Stockholm. Utställningen visar tavlor av konstnärinnan Suzanne Ouédraogo, också kallad O Suzy, från Burkina Faso. Inviger gör Burkina Fasos ambassadör, Mme Monique Ilboudo, och närvarande är självklart även konstnärinnan själv.

För Suzanne (f. 1975) har konsten och måleriet en sen upptäckt i livet, men det förändrade hennes liv totalt. Hon började ta lektioner i måleri på dåvarande Fondation Olorun, ett konsthantverkscenter i Ouagadougou, som utbildat ett stort antal konstnärer och designers i Burkina Faso. Där studerade hon tillsammans med Marie-Blanche Ouedraogo i mitten på 1990-talet. Ännu idag är de två de enda kvinnliga konstnärerna i Burkina Faso. Då yrket inte är accepterat för kvinnor höll Suzanne O upp med målandet under en längre period. Men nu har hon återupptagit sitt skapande och tack vare Just Africa kan även vi i Sverige uppleva hennes konst. Läs mer här.


För nästan precis två år sedan kom det in tre unga herrar till butiken för att köpa porslin. Och som dom köpte! Jag fick ta dom till vårt lager, som då låg i Solna, där dom fyllde bilen med lattekoppar, tekannor, snipor, sushitalrikar, såsskålar, serveringsfat, bambubrickor och mycket annat. De tre herrarna – Dennis, Micke och Tomas – skulle öppna restaurang. Nej, förresten, inte restaurang utan en matoas, en asiatisk sådan. Till inredningshjälp hade de anlitat de bästa av de bästa – DIS inredning, och när det kom till serveringsporslin hade visst DIS nämnt att Berns Salonger, som också anlitat DIS, köper sin porslin från MINH.

Under de kommande åren har Dennis och Micke (Tomas har slutat) köpt mer porslin, brickor och nu senast massor med taklampor. Jag gillar hur de blandar hej vilt med alla typer av porslin och gärna använder mindre skålar på större fat när de serverar. På borden står mindre sushitalrikar med ett par ätpinnar till varje gäst. När maten serveras så plockar man till sin talrik. Precis som i Vietnam alltså.

Jag har aldrig haft tillfälle att besöka Oasia, men så i julas fick jag och min familj en fin klapp från mina svärföräldrar – en middag Oasia. För någon vecka sedan fick vi chansen att förverkliga klappen. Frågar ni mig så är Oasia en av de absolut vackrast inredda restauranger i världen.

Det är inte bara porslinet som blandas hej vilt. DIS har gjort samma sak med inredningen. Orientaliska brickbord, exklusiva handmålade Fortuny sidenlampor, rottingmöbler, rumsavdelare av bambu, ikonbilder på Hinduiska gudar, Buddhastatyer, sammetssoffor, gamla kolorerade fotografier på japanska geishor – allt blandas, men det finns samtidigt en logik i kaoset. Oasia är uppdelat i flera olika avdelningar med olika teman. Det finns en lounge utspridd på två plan med tre olika avdelningar som fått namnen BuddhaGeisha och den hemliga lounge-avdelningen Noir. I källaren finns en separat avdelning som man kan hyra för privata tillställningar. Källaren är fantastisk mysig med ett valv, egen bar och inredning med bland annat plommonlila sittpuffar av sammet som jag tror DIS plockat från DOME. Visste ni förresten att DOME också importerar från Vietnam?

För matgäster finns två avdelningar. I den ena av dessa har Dennis och Micke nyligen hängt upp massor av sidenlampor från MINH i olika färger och former. De säger att de velat att det ska se ut som det gör i MINH butik i Gamla Stan. Alla som kommer in i butiken tittar alltid med stora ögon upp i taket, upp mot alla sidenlampor som hänger där. Dennis berättade att nu gör även deras matgäster så när de kommer in på den avdelningen. Tydligen är det många gäster som även frågar var lamporna, och porslinet, kommer ifrån. Det var roligt att höra!


Oasias hemsida skriver restaurangchefen Dennis så här:

För oss är det ganska enkelt, vi vill att det ska vara kul, avslappnat och fantastiskt trevligt att äta och umgås hos oss. Hoppas att vi får ta dig med på en spännande resa genom Asiens olika smaker.

Det lyckades han verkligen med. Dennis bjöd oss på cocktails (jag fick mocktail för annars blir jag för snurrig). Min man var synnerligen belåten med sin Wasabi Gurka cocktail. Det märktes att Oasia vunnit pris för sina cocktails. Oasia har även blivit utsedd till Årets nykomling 2008 och Årets bar 2009. Inte illa alls för en restaurang som bara funnits i två år.

Vi lät Dennis välja även maten åt oss. Dim-sum blev det, vilket är, för er som inte vet, ett hopplock av mindre rätter. Det kinesiska tecknet för dim-sum – 點心 – kan även översättas ”att vidröra hjärtat.” Med det menas att man ska beställa spontant allt det man vill äta. Den dim-sum som Dennis och hans kockar plockat ihop ser ut så här:

  • Lax ”Shake yuan yaki”
  • Pilgrimsmussla med kimchismör
  • Vårrulle
  • Sichuanbräserad fläsksida
  • Tempurafriterade tigerräkor
  • Biff Tataki
  • Shumai dumpling
  • Maki sushi

Nu kan jag bekräfta det – Oasias dim-sum vidrör hjärtat. Tatakibiffen var så mör att den smälte som glass i munnen – absolut världsklass! Jag, min man och dotter och mina svärföräldrar hade en underbar kväll med underbar mat och dryck. Till efterrätt delade vi på Oasias hela sortiment av sorbet, också det underbart gott. Tack Dennis!

Förresten, vill ni också njuta av Oasias asiatiska mat och cocktails så får nu skynda er – den 13 juni stänger Oasia för sommaren. Men till hösten är det såklart öppet igen, då med ännu mer porslin från MINH.