Archive for the ‘Kulturkrock’ Category

I förra veckan kom Vietnams vice utrikesminister Nguyễn Thanh Sơn på besök i vår butik på Odengatan 28. Nguyễn Thanh Sơn är en man med många strängar på sin lyra. Förutom vice utrikesminister är han ordförande för Vietnams delegation till UNESCO och även medlem i UNESCOs styrelse. Dessutom är han en duktig sångare som har gjort ett antal CD-skivor i Vietnam – och under besöket gav han mig ett signerat ex av en av hans skivor!

Det var emellertid i egenskap av ordförande för Vietnams regerings kommitté för utlandsvietnameser som Nguyễn Thanh Sơn besökte MINH INREDNING. Han och hans medarbetare åker runt till olika länder för att göra mer informella besök hos framgångsrika utlandsvietnameser. Syftet är att samla information om hur alla vi utlandsvietnameser klarar oss i våra nya hemländer, hur vi ser på vår relation med vårt moderland och för att informera oss om vad Vietnam gör för att främja våra relationer med vårt moderland. Bland annat berättade Nguyễn Thanh Sơn om olika lagändringar som gjort för att göra det lättare för utlandsvietnameser att bedriva affärer och bo helt eller delvis i Vietnam. Det har startat upp ett antal projekt för barn till utlandsvietnameser, som nu kan åka på kollo till Vietnam som helt bekostas av vietnamesiska staten. På så sätt hoppas vietnamesiska staten att barn till utlandsvietnameser ska kunna återknyta till deras föräldras moderland och kultur. Minh dotter Mai är fortarande alldeles för ung för att åka på något sånt, men jag hoppas hon vill göra det när hon blivit äldre.

Nguyễn Thanh Sơn kom med en delegation på sju personer. Det var roligt att upptäcka att Vietnams vice utrikesminsister var en så trevlig, rolig och vänskaplig person. Under hela besöket rådde en uppsluppen och glad stämning, inte alls stelt eller formelt som man skulle kunna tro. Alla förundrades över hur vackra saker som fanns i butiken. Ibland känns det som vietnameser inte alltid vet om hur mycket fint hantverk som faktiskt produceras i landet. Det har blivit som mycket import av billigt skräp från Kina och andra ställen som trängt undan lokal hantverkares produkter. Nguyễn Thanh Sơn var dock väl förtrogen med det porslin som vi säljer. Han är nämligen född och uppvuxen den hantverksby utanför Hanoi där det tillverkas, och många av hans släktingar bor fortfarande där och håller på med porslinstillverkning. Trots att det var ett informellt besökt filmades för vietnamesiskt TV. Senare under kvällen var det bjudning på vietnamesiska Ambassaden i Örby Slott utanför Stockholm.

Här är en bild från besöket. Nguyễn Thanh Sơn står till höger om mig.

Runt marknaden i min hemstad Dalat brukade det gå omkring en man med en gammal cykel. På cykeln fanns monterat en bandspelare kopplad till en megafon. På hög volym förkunnar megafonen ut ett meddelande på vietnamesiska. Min man, som är socialantropolog och håller på med en avhandling om turism i Dalat, har berättat att många västerländska turister han stött på har gjort ogillande kommentarer om denna man. ”Hemskt med denna kommunistiska propaganda!”, utbrister de.

Liknande kommentarer av ogillande brukar även en megafonutrustad bil få. Bilen kör runt i stan och proklamerar, vad välvilliga västerländska turister bestämt sig för är, statspropaganda för ett förtryckt folk.

Vi som kan vietnamesiska vet förstås att mannen med cykeln på marknaden egentligen berättar om hur förträffligt effektiva de råttfällor han säljer är. Och bilen med megafonen? Ja, den berättar i själva verket vilka nya spännande långfilmer som just för tillfället har premiär på stadens biograf.

Texten i propagandapostern ovan lyder ”Kommunistpartiet är ungdomens framtid och hopp”. Om denna poster kan ses som ett typiskt exempel på kommunistisk propaganda, så är den samtidigt även ett exempel på en stereotypisk bild av kommunistisk propaganda. Det finns med andra ord mycket mer att upptäcka här!

Även om den allra största delen av propagandan i dagens Vietnam utgörs av reklam från multinationella företag, så lever och frodas statspropagandan fortfarande. I Vietnam har propagandaposters vuxit fram som en konstart. Det började redan under sommaren 1945, när vietnamesiska patriotiska konstnärer lät sig inspireras av den starkt växande antikolonialistiska motståndsrörelsen.

Konstnärerna övergav nu de traditionella motiven och började istället måla till stöd för kampen mot de franska kolonialisterna. Rött och gult var populära färger – rött för blodet som offrats i kampen mot kolonialismen, gult för det dagligen riset och hudfärgen på de förtryckta. Rött och gult (guld) var färger som redan var etablerade på vietnamesernas kulturella palett – de återfanns på heliga lackarbeten i pagoderna och i kejsarens palats.

Propagandaposters trycktes ursprungligen med träblock på handgjorda papper, en traditionell vietnamesisk teknik utvecklad till fullo i byn Dong Ho utanför Hanoi. Träblockstryckets tekniska förutsättningar gav propagandakonsten ett välbekant bildspråk kombinerat med en traditionell färgsättning, varför propagandakonsten var lätt att ta till sig för folket.

Under 60-talet hade propagandekonsten utvecklat en social realistisk bildstil utnämnd till den enda riktiga konstarten. Även om moderna tryckpressar användes och även om motiven var propagandistiska med direkt hänvisning till aktuella kampanjer, inspirerades bildspråket och de starka färgerna fortsatt av traditionella trätryck. Posters trycktes både som storformat och som flyers som spreds över landet.

Propagandan utgjordes av positiva kampanjer, ämnade att stärka folket både känslomässigt och materiellt, och negativa kampanjer, ämnade att skrämma fienden. Hyllningar av kommunistpartiet och landsfadern Ho Chi Minh är inte ovanliga. Likaså påminnelser om årsdagar för avgörande händelser under det amerikanska kriget och kampen mot kolonialismen. Men ofta handlar det om motiv som ligger långt ifrån den stereotypiska bilden av kommunistisk statspropaganda.

Propaganda ämnad att höja livskvaliteten för individen eller för samhället i stort är ett vanligt tema. Det kan handla om posters som uppmanar folket att odla frukt och grönsaker (istället för till exempel opium), att inte skaffa för många barn, att hålla sig borta från knark, tobak, sprit, hasardspel och prostitution, att värna om sin familj och sina barn, och inte minst att utbilda sig.

Vad gäller utbildning och särskilt då läskunnighet kan det vara intressant att uppmärksamma att vietnamesiska folket faktiskt har en grad av läskunnighet som länge legat i nivå med den rika delen av världen, ja, till och med högre än många länder i västvärlden. Det finns historiska förklaringar till det. Precis som det var viktigt för de franska kolonialisterna att hålla folket kvar i analfabetism var det viktigt för den anti-kolonialistiska kampen att utbilda folket – analfabeter kan ju inte läsa vare sig propagandaposters eller pampfletter!

Historiskt, men även idag, har ett vanligt mer övergripande tema i propagandan handlat om att på olika sätt främja en känsla av samhörighet och enighet i landet, något som är nog så viktigt i ett land med femtiofyra olika etniska grupper och en lång historia av krig och kolonialism.

Den allra vanligaste propagandan idag utgörs av ren samhällsinformation – lite som Annslagstavlan på TV här i Sverige. När jag var i Vietnam nu senast handlade propagandan mest om uppmaningar om att gå och rösta i det kommande valet (jo, det finns val även i Vietnam – personval, men inte val av partier).

Om propagandan i Vietnam alltid varit verk skapade av konstnärer, så är det dock först på senare år som den fått det erkännande som konstart som den förtjänar. Runt om i landet säljs idag propagandakonst som orginalposters och tryckta reproduktioner i konstgallerier. Vill man ha ett orginal får man vara beredd att betala åtskilliga tusenlappar.

Precis som vintagereklamposters, passar propagandaposters onekligen bra in i den vintagetrend som nu råder. Istället för att bara sälja reproduktioner av gamla posters ville vi gå ett steg längre och kombinera denna vietnamesiska konstart med en annan, nämligen det traditionella vietnamesiska lackarbetet. Vi bad därför lackkonstnären Nguyễn Ðặng Sơn reproducera några gamla vietnamesiska propagandaposters i lackarbete på trä med inläggningar av bladmetall och äggskal. Resultatet, som ni ser här nedanför, finns nu till salu i vår nätbutik och i vår butik på Odengatan 28 i Stockholm.

Gott nytt år, eller chúc mừng năm mới,* som vi säger på vietnameiska. Ja, det är faktiskt nyår idag, i Vietnam och i alla andra länder som följer månkalendern. Egentligen började det väl igår kl. 18.00, för då slog klockan midnatt i Vietnam.

Nyåret, eller Tết Nguyên Đán, som det heter på vietnameiska, är som nyår, födelsedag och julafton i samma högtid. I Vietnam räknar man inte födelsedagar utan födelseår. Alla vietnameser fyller därför år på nyåret. Av den anledningen fyller 1 år direkt när man föds för det är är ju det första året man lever. Alltså är man alltid ett år äldre i Vietnam – jag är 35 år i Sverige men redan 36 år i Vietnam. Tết firas i fyra dagar, plus några dagar föreberedelser inför firandet. Under dessa dagar är allt stängt i Vietnam, men dagarna innan är det kaos. Istället för uttrycket ”packat som i en sardinburk” har vi i Vietnam uttrycket ”packat som en nyårsmarknad”.

För mig tjuvstartade nyårsfirandet redan i söndags, när jag gick på nyårsfest arrangerad av Vietnamesiska Ambassaden. Det var runt 350 gäster, massor av god mat och modevisning med kläder från den vietnamesiska modedesignern Pham Thuy Khang. Det kommer förresten dyka upp lite kläder från Pham Thuy Khang i vår butik inom kort. Festlokalen var pyntad med ett 30-tal stora sidenlyktor som jag hade sponsrat med. Apropå ambassaden så har den stängt nu under Tết, så det är ingen idé att gå dit nu om man ska skaffa visum. På måndag är Tết färdigfirat och då öppnar ambassaden igen.

Jag brukar få en del förfrågningar om det vietnameiska nyåret, särskilt från svenska föräldrar som adopterat barn från Vietnam. Fram till söndag, då nyårsfirandet avslutas, tänkte jag därför posta lite blogginlägg om olika saker som hör Tết till.

* Chúc mừng năm mới uttalas ungefär: tjuck mung nam möj, med tonaccent upp på ”tjuck”, ner på ”mung” och upp på ”möj”).

Sen min tid som hotellreceptionist i Vietnam vet jag hur västerländska turister är noga med att allt ska vara autentiskt. Man vill få autentiska upplevelser av den lokala kulturen och ”turist” är näst intill ett skällsord.

Nu till vintern, när turistsäsongen börjar igen i Vietnam, kan det kanske vara passande med lite restips som uppmärksammar fallgroparna på den slingriga (och oändliga) vägen mot autencitet. Strävan efter det autentiska må vara välvillig på många sätt. Trots det tar den sig ibland väldigt komiska uttryck. Ett sånt exempel är när västerländska turister försöker äta med pinnar då maten serveras på en flat talrik. Det ser inte så lite lustigt ut när pinnarna når munnen och all mat hunnit ramlat tillbaka på talriken, eller, ännu värre, i knäet. Väldigt frustrerande när man är vrålhungrig efter en dag av hårt turistande, kan jag tänka mig. Att äta på det sättet är ju alldeles hopplöst, och en vietnames skulle aldrig ge sig på det.

Nej, serveras maten på en flat talrik är det sked och gaffel som gäller. Just det, sked, inte kniv. Vad gäller själva användandet ska gaffeln inte stoppas i munnen. Den används för att skyffla upp maten på skeden. Det kan kanske tyckas som ett konstigt sätt att hantera gaffeln på. Men då bör man betänka att gaffeln faktiskt är en östasiatisk uppfinning. Den användes i Kina långt innan man började använda ätpinnar. En gaffel av ben har påträffats av arkeologer vid en begravningsplats från Qijia-kulturen som härstammar från tidig bronsålder (2400-1900 f.Kr.).

Ätpinnar används alltid tillsammans med en liten ätskål som kallas för chén i södra Vietnam och bát i de norra delarna. Ätskålen håller man i vänster hand och för upp mot munnen. Större matbitar kan man plocka upp med pinnarna, men riset skyfflar man in i munnen. Pinnar använder man även när det serveras soppa. Då tar man pinnarna i högern och en sked i vänster hand och äter ”stereo”.

Alltså, ska du semestra i Vietnam eller Kina i vinter, och vill undvika att bli skrattobjekt för lokalbefolkningen, är det ätpinnar till risskål och sked och gaffel till flat talrik som gäller. Kanske de här pinnarna kan fungera som en påminnelse!

Blåvita H'môngkuddar - © MINH/V.Alneng

Den otroligt påpassliga Irene på bloggen Proforma gjorde mig uppmärksam på ett väldigt roligt sammanträffande. Jag postade ett inlägg i vilket jag frågade mig varför svenskar förknippar blåvitt porslin med sommaren. En timme senare postade Jannice på bloggen Simplicity ett inlägg som gav svaret, och det gjorde hon helt ovetande om mitt inlägg. Sånt är kul! Ännu mera kul är det att Jannice är Feng Shui-konsult, varför hennes förklaring till svenskarnas förhållande till blåvitt tar sitt avstamp i Asien.

Tack vare Jannice (med hjälp av Irene) vet jag då svaret – svenskar förknippar blåvitt med sommaren på grund av att sommarsolen och värmen innebär att vi har mycket eldelement omkring oss. I Feng Shui-termer betyder det att sommaren tillhör yang, vilket faktiskt kan upplevas som stressande. Men med hjälp av blå färger (som symboliserar vattenelementet som kan släcker elden) återupprättas en balans mellan yin och yang och en svalkande lugnande känsla infriar sig. Det gör det möjligt för svenskar, ovana vid värme och sol, att till fullo njuta av sommaren.

Kanske har Jannice här även givit svaret till varför turkost och ljusblått är så populära väggfärger i vietnamesiska hem. Det är till hemmet man går för att söka skydd från den hänsynslösa hettan mitt på dagen. Där finns skugga, där finns svalkande betong- eller kakelgolv, där finns en fläkt eller till och med aircondition, och det är inte svårt att förstå att turkosa eller ljusblåa väggar fungerar som vattenelement som här hjälper till att ”släcka elden”.

Som bilderna här ovanför illustrerar kan de svalkande vattenelementen gärna få skapa ett tema för en hel inredningsstil. Mer svenskt än så blir det knappast, eller hur? Men, precis som nationsgränser är ganska porösa historier, så är ”svenskhet” även det en ganska brokig och sammansatt konstruktion – ett kompositmaterial, skulle man kanske kunna säga. De fantasiska ”svenska” blåvita kuddarna i den fantastiskt ”svenska” bilden här ovan är gjorda av återanvända klädtyger från H’mông-folket i norra Vietnam. Materialet är hampa som naturfärgats av indigo. Både hampan och indigon är ekologiskt odlad. Kuddarna kommer att finnas med i det grossistsortiment som MINH INREDNING kommer att introducera på Formex 12-15 augusti.

Det är inte bara Jannices Feng Shui-visdom och de indigofärgade blåvita hampakuddarna som har sitt ursprung i Asien. Det har ju även blåvitt porslin. Som jag skrivit om tidigare var det redan under Tang-dynastin (618-907) som man började tillverka blåvitt porslin i Kina, och Ming dynastin (1368-1644) är ju världsberömd för sitt blåvita porslin. Apropå Ming-porslin – Ming (明) betyder upplysning, lysande, klar och strålande på kinesiska. Det vietnamesiska ordet för Ming är förstås Minh.

Det blåvita Minh-porslinet på bilden här nedanför ingår i kollektionen CUC DAY och finns nu till försäljning i vår butik och nätbutiken.

Om de blåvita kuddarna från H’mông-folket på något sätt representerar ”svenskhet” så är väl det egentligen ett uttryck för den mångkultur (eller, i det här fallet, H’môngkultur!) som faktiskt präglar Sverige. För vad vore väl svensk sommar utan tropisk hetta och skyfall, färskpotatis (med ursprung i Sydamerika), svenska jordgubbar (också de med ursprung i Sydamerika), pelargoner (från Afrikas savanner), kinesiska kräftor och blåvit inredning från Asien?

Vietnamesisk blåvitt är svensk sommar - © MINH/V.Alneng