Archive for the ‘Sverige’ Category

Som jag skrivit om här på bloggen har vi nyligen introducerat en kollektion kläder. Det har varit ett väldigt sug efter kläderna och många modeller har redan sålt slut i de vanligaste storlekarna. Men det är inte bara våra härliga ärliga kunder som gillar våra nya kläder – det gör tyvärr även snattarna och tjuvarna.

Två plagg har hittills blivit stulna av snattare. Om ni ser någon dessa två plagg någonstans så kan ni vara säkra på att det är stöldgods ni ser – det finns nämligen bara en av varje, det vet vi eftersom vi bara tog in en av varje.

Vi förlorar en hel del pengar på snatteri. Personligen kan jag inte förstå hur man kan gå in och stjäla i en butik som jobbar för att hjälpa fattiga människor. Det gör mig fruktansvärt ledsen att se hur vissa människor här i rika Sverige kan bete sig så.

Kunder hos MINH INREDNING som även är fan av årets julkalender Hotell Gyllene Knorren har kanske redan upptäckt det – Carla Abrahamsen, som jobbar i vår butik, är en av skådespelarna i julkalendern. Hon spelar hotellreceptionist i Grossman Hotell. Det tycker jag är lite kul i sig eftersom jag har jobbat som just hotellreceptionist innan jag flyttade till Sverige. Carla har även varit med i filmerna Hip Hip HoraPopulärmusik från Vittula och Kenny Begins.

När jag gjorde det här inlägget sa min dotter storögt, ”Va, är Carla en KÄNDIS?”


Carla Abrahamsson i Hotell Gyllene Knorren – skärmdump från SVT Play

Jag har tidigare gjort ett inlägg om MINH INREDNINGs kjolväskor, där kjolstyger från H’mông-folket återanvänds för att göra väskor i trendig folklorestil. Det är inte bara snyggt utan även bra på en mängd olika sätt – det är återanvändning, det är handgjort, det är ekologiskt hampa, det är rättvis handel.

Stockholms Stadsmission jobbar på liknande sätt. Årligen får de in 16 ton tyger och kläder som inte går att sälja. Med nya symaskiner och arbetsplatser tas nu tygberget om hand samtidigt som sysselsättning ges till stadens hemlösa och utsatta. Resultatet är en mängd trendiga produkter, både inom inredning och mode, som de säljer under sitt eget märke REMAKE. Produkterna är tillverkade av Stadsmissionens medarbetare i samarbete med människor på väg in i arbetslivet. Genom Remake skapas nytt liv och nya förutsättningar både för människor och material.

Remakeavdelningen samarbetar med etablerade designers och unga lovande designstudenter. Ett exempel på det är den unika tygkasse som tagits fram i samarbete med designtrion Claesson Koivisto Rune och säljs på Stockholms Stadsmissions samtliga butiker.

Jag gillar det här. Stadsmissionens största butik ligger bara ett stenkast ifrån där jag bor i Gröndal och dit går jag ofta. Det är en riktig guldgruva där man verkligen kan fynda. Här kan ni se ett litet urval av Stadsmissionens kollektion REMAKE.

Nu har vinterkylan verkligen tagit hela landet i besittning, och värre är att vänta om man får tro våra meteorologer. En riktig vargavinter ska det bli – värre än förra året till och med. Då vill jag ta tillfället i akt att nominera dessa väldoftande kanelsulorna som ÅRETS JULKLAPP. Då kommer alla gå omkring med varma fossingar och lukta jul. Och på kanelen kan man bli utan att smutta för mycket på julsnapsen. Det borde bidra till en mycket bra julstämning!

Kanelsulorna är gjorda av så kallad Saigonkanel (Cinnamomum loureiroi), vilket är en kanelsort som endast växer i Vietnam. Saigonkanel, eller Vietnamkassia som den också kallas, är besläktad med vanlig kanel (Cinnamomum zeylanicum), men anses ha överlägsna aromatiska kvaliteter.

I traditionell österländsk medicin används extrakt av Saigonkanel bland annat för att desinficera, behandla torr, sprucken hud och för att lindra reumatiska besvär. Med kanel i skorna lugnas och värms trötta fötter samtidigt som huden får en mjukgörande behandling och transpiration behandlas. Den goda doften är bara en extra julbonus!

De trasiga skorna i bilden är ovan är målade av Vincent van Gogh. Just trasiga skor var ett motiv han ofta återkom till. Kombinationen trasiga skor och att vara på kanelen får mig osökt att tänka på en viss mäster Cee.

När jag precis hade kommit till Sverige för snart 10 år sedan och gick på Svenska för invandrare så spelade vår lärare en låt för klassen som jag blev helt taget av. Det var Cornelis Vreeswijks Somliga går med trasiga skor. Det var så mycket som berörde – melodin och Cornelis underbara röst, och att jag var invandrare i ett land där nationalskalden själv (eller åtminstone en av dem) också var invandrare. Men kanske framför allt var texten. Jag har alltid haft en väldigt stark känsla av solidaritet för de som har det svårt. Det har jag ärvt inte minst från min far. När jag själv var liten gick jag inte i trasiga skor – jag hade inga skor alls. Om det är någonstans tankarna ska gå i juletider så är det väl till de som går i trasiga skor eller de som inga skor har.

Somliga går med trasiga skor
säg vad beror det på
Gud fader som i himmelen bor
kanske vill ha det så.

Gud fader som i himmelen bor,
blundar och sover sött.
Vem bryr sig om ett par trasiga skor,
när man är gammal och trött

Vem bryr sig om hur dagarna går
de vandrar som de vill.
Medborgare om etthundra år,
finns du ej längre till.

Då har nån annan tagit din stol
det vet du inte av
du känner varken regn eller sol
ner’ i din mörka grav

Vem bryr sig om hur nätterna far?
Jag bryr mig inte ett spår.
Bara jag får ha mitt ansikte kvar
Dolt i min älsklings hår.

Jag är en tvivelaktig figur.
Duger ej mycket till.
Bakom ett hörn står döden på lur.
Han tar mig när han vill.

Somliga går med trasiga skor,
tills de har slutat gå.
Djävulen som i helvetet bor
får sig ett gott skratt då.

Det finns något tragikomiskt hur det senaste valet visar att vissa svenskar (försvinnande få får man påpeka) tydligen vill sluta sig, avskärma sig från världen och bara värna om det svenska. För det första, att Sverige på något sätt skulle kunna isolera sig, nu när det står klart att den västerländska världsdominansen är på nedgång och det kommande århundradet kommer att vara Asiens, är ju helt verklighetsfrämmande. Här, men ingen annanstans, kanske en gnutta främlingsfientlighet skulle göra susen, men bara under förutsättning att främlingsfientlighet först omdefinieras som fientlighet mot just denna isolationism som är så främmande från den verklighet vi alla lever i.

För det andra, vad är svenskt? Som jag skrev i ett annat inlägg, vad vore väl svensk sommar utan tropisk hetta och skyfall, färskpotatis (med ursprung i Sydamerika), svenska jordgubbar (också de med ursprung i Sydamerika), pelargoner (från Afrikas savanner), kinesiska kräftor och blåvit inredning från Asien? Utan kulturellt utbyte klarar vi oss inte. Utan kulturellt utbyte skulle enbart asiater ha tillgång till krut, kompass, tapeter, papper (inklusive toalettpapper), gafflar, sedlar, 365+plus skottår kalendrar, gjutjärn, fyrverkerier, tändstickor, naturgas som bränsle, negativa siffror, porslin, dockteatrar, restaurangmenyer, seismometrar, te, tandborstar, paraplyer, propellrar, decimalsystemet och mycket annat.

Om man tycker att integrationen har misslyckats, då ska man väl försöka förbättra den, inte avskaffa den. Integrationen blir inte bättre av att man slänger ut invandrare, men den blir garanterat bättre av mindre rasism, och då menar jag framför allt då den vardagliga smygrasismen. Den rasismen, inte sällan allt annat än främlingsfientlig, ofta välmenande och omtänksam, men ack så oinformerad, som vi från andra länder möts av dagligen, på gatan, på bussen, i mataffären, i kontakten med myndigheter, företag, medborgare… Trots att det är en näst intill omärkbar diskriminering så är dess effekter stora. Den hämmar, den isolerar, segregerar, den bryter sakta men säkert ner människovärdet, den reser sig som en osynlig mur mellan OSS och styckar upp OSS i VI och DOM.

Det är inte lätt att komma till ett annat land där man inte kan språket. Språket är viktigt, men är dörren haspad från insidan hjälper det inte om man har förvärvat den nyckel som språket onekligen är. Då är man fast där ute i kylan ändå. På Svenska för Invandrare (SFI) har man nu permanentat ett försök att ge bonus till alla elever som slutför utbildningen inom en viss tid. Redan på försöksstadiet var detta ett misslyckande, men trots det har alltså försöket nu blivit policy.

Misslyckandet består självklart i att försöket bottnar i en syn som säger att alla människor i grunden är lika. Ja, ni läste rätt. Försöket är dömt att misslyckas då det behandlar människor som i grunden lika – det vill säga lika drivna av girighet.

Med en betoningen på SFI-elevernas olikhet hade man istället kunnat se att i en och samma klass minglar unga universitetsutbildade redan flerspråkiga elever med goda studiekunskaper med medelålders enspråkiga människor med ett års grundskoleutbildning i bagaget. Om de olikheterna bejakas skulle man kunna lägga resurserna där de behövs, istället för att slösa bort dem på bonusar till de som inte behöver dem. De som får bonusen hade klarat SFI på samma tid ändå, men kan nu stigmatiseras som drivna av girighet snarare än studiedisciplin och kunskapstörst. De som inte får bonusen trycks ner ännu mer och stigmatiseras som okunniga. Den misslyckade integrationen är plötsligen deras fel.

Detta är självklart förödmjukande för alla inblandade. Som en parantes kan man notera att detta likstela likhetstänkadet inte stannar där – försöket med bonusar på SFI är misstänkt likt alla de misslyckade försökt med bonusar till bankdirektörer och bolagspampar. Varje bolagspamp borde känna sig kränkt och förödmjukad av idéen om att kvalitén på den utförda jobbinsatsen är helt avhängig storleken på bonusen som utbetalas. Även i idéen om Sverige är som ett företag verkar det här tänkandet gå igen. Ett företag kan tvingas skära ner på personalen om det går dåligt. SD vill skära ner på Sveriges befolkning och införa anställningsstopp. Vad innebär det då att se ett land som ett företag? Vilken människosyn får man om man reducerar medborgare till giriga anställda?.

Här vill jag gärna betona att mina erfarenheter av SFI var väldigt positiva. Vi hade en bra och engagerad lärare och fick en bra utbildning, en bra start på våra liv ett nytt land. Vi fick inte bara lära oss språket utan även om svenska seder och bruk, om svenska högtider, och svensk politik och samhälle, om det svenska landskapet och om svensk kultur. Vi fick lyssna på svensk musik. Jag fastnade för Cornelis Vreeswijk och hans Somliga går i trasiga skor. Den rörde mig till tårar och jag kände mig stolt över att ha kommit till ett land där en av nationalskalderna själv var invandrare.

Går jag till mina egna erfarenheter är det stora hindret mot lyckad integration att ständigt bli bemött som man är mindre vetande bara för att man kanske inte uttalar varje ord perfekt, bara för att man har annan hårfärg, annan hudfärg, eller ett annorlunda namn. Eller för att man till exempel är lite kortare än medelsvensson.

När jag för snart 10 år sedan inte ville ta ett jobb att städa hotellrum, eftersom jag visste att jag inte skulle orka med det (jag hade jobbat med det tidigare – det var tungt nog men nu hade arbetsbördan på varje arbetspass ökats markant medan lönen och arbetstiden var kvar på densamma). Jag är 1.54  lång och vägde på den tiden 37 kilo. Jobbet krävde att jag skulle städa 18 hotellrum och lyfta upp runt 28 hotellsängar för att städa under. Jag är stark, mycket starkare än de flesta svenskar jag mött, men min kropp är inte byggd för att lyfta hotellsängar som är både betydligt större och tyngre än jag själv är. Då sa handläggaren på Arbetsförmedlingen till mig att om jag inte klarar av det jobbet så ska jag inte vara arbetssökande utan sjukskriven. Jag svarade, ” Jag är inte sjuk, jag är vietnames!”

En tid senare hade gick jag ut Svenska för Invandrare. Betyg: VG. Stolt och väldigt glad ringde jag direkt till Arbetsförmedlingen och berättade (på svenska) att nu var jag klar med SFI och är redo att starta eget. Jag vill stå på egna ben. Jag frågade om möjligheten gå någon Starta Eget-kurs och om att ansöka om Starta Eget-bidrag. Då fick jag svaret att, ”Nej, det finns inga pengar till det, och, dessutom, la den välmenande handläggare till, ”Du förstår väl att det kostar det pengar starta eget företag?” Nej, hur skulle väl jag kunna förstå det?! Jag är född fattig som en råtta på risfältet – om det är något jag förstår är det väl värdet av pengar! Åtminstone förstår jag värdet av pengar betydligt bättre än bolagspampen som aldrig någonsin lyft en hotellsäng och som kräver ha en fet bonus för att överhuvudtaget lyfta ett finger.

Som reaktion till att SD nu kommit in i Sveriges riksdag har Aftonbladet startat den uppmärksammade kampanjen Vi gillar olika. Jag stödjer den – kampanjen är i och för sig bra och jag gillar sannerligen inte främlingsfientlighet. Men å andra sidan tror jag knappast att någon utlandsfödd svensk upplevde att Sverige blev mer rasistiskt på valdagen. Med en ensidig fokusering på ett visst partis vara eller icke vara i riksdagen, med ett ensidigt sökande efter syndabockar, är det lätt att glömma bort det jag försökt beskriva här ovan – den vardagsrasism som varje invandrare möter varje dag (troligtvis många gånger av välmenande människor som dagen efter valet inte nog kunde uttrycka sin förskräckelse över den parlamentariska situationen).

Dessutom är jag rädd att ett ensidigt vurmande för våra olikheter lätt skyller över det faktum att alla olikheter faktiskt inte är så bra. Ibland kommer folk till min butik och pratar om hur fantastiskt Vietnam är – fantastiskt landskap, god mat, underbara vänliga människor. Sen berättar de hur fantastiskt mycket de vet om Vietnam eftersom då har varit i Vietnam så fantastiskt länge – hela 3 veckor på semester. Sen går de snabbt över till att klaga på att mina priser är alldeles för höga. Här jämför de inte med likvärdiga produkter i Sverige, utan med likvärdiga (tror de) produkter i Vietnam – det är ju mycket billigare i Vietnam, det vet de ju eftersom de varit där så fantastiskt länge. Då vill de pruta ner priset – jag är ju vietnames och så gör man ju så man gör i Vietnam, det vet de ju från sin fantastiskt långa vistelse. I sin ivriga törst efter det autentiska i den främmande kulturen, blir jag fängslad i rollen som ”vietnamesen” – den kulturella främlingen – som försöker lura västerlänningar med överpriser. Som om jag, som vietnames, inte har rätt att ta samma priser som mina svenska kollegor. Som om jag, och även alla mina producenter, som vietnameser, på något sätt har ett mindre värde var helst jag befinner mig i världen.

Hade de jämfört med likvärdiga produkter i Sverige hade de förstås upptäckt det uppenbara – att mina priser ligger på en ganska normal medelnivå. Hade de vetat lite mer om Vietnam hade de förstås vetat att det visserligen är sant att man ofta prutar i Vietnam, men att det är västerländska turister som prutar – vietnameserna själva prutar nästan aldrig, och det gör inte asiatiska turister heller. Seden att pruta är alltså inte en vietnamesisk sed, utan en sed knuten direkt till västerländsk turism. Jag brukar också påminna dem om att de måste räkna med sin flygbiljett i priset – mina produkter har ju faktiskt inte flugit till Sverige själva. Dessutom är ju de billiga priserna i Vietnam direkt knutna till hantverkarnas fattigdom, varför jag (i motsatts till de allra flesta turister) aldrig prutar – istället betalar jag mer än begärda priser. Och dessutom är den stora kostnaden inte inköpspriset utan tullen, skatten och övriga omkostnader här i Sverige. Här är det viktigt att uppmärksamma, som jag gjort i ett tidigare inlägg, vad själva uppkomsten av begreppet ”rättvis handel” faktiskt implicerar – att all världshandel (inklusive rättvis handel) som det nu är organiserat faktiskt förutsätter, ja, just det - orättvisa. Den olikheten är ingenting jag vurmar för i alla fall.

Det allra största hindret för integration är helt klart fördomar. Här är det viktigt att se, som exemplet med prutande turister och butiksbesökare visar, att fördomarna inte tillhör det främmande – fördomarna ingår i det bagage som den fördomsfulle bär med sig, var helst de åker på jorden. Därför möts främlingen av fördomar, dagligen och var en på jorden mötet tar plats. En cyniker definierade en gång turisten som ”en som åker till andra siden jordklotet för att titta på människor han ignorerar hemma.” Det är en generalisering som självklart går väl långt, men visst kan det ligga något i det ibland kanske. Vissa vill förklara den uppkomna svenska parlamentariska situationen med att man inte på allvar vågat prata om den misslyckade integrationspolitiken. Okej, prata om just precis det då, istället för att prata om att stoppa invandringen för de mest behövande och slänga ut de som redan är här. Vad menar egentligen de som säger att ”man måste ta debatten”? Vilken debatt? En debatt som säger att vissa människor är mindre värde borde inte få kallas debatt. Tänk om man skulle säga samma sak om till exempel våldtäkt – att vi måste ”ta debatten” om mäns rätt att våldta kvinnor för annars kommer något populistiskt parti göra det till sin fråga och komma in i riksdagen. Nej, jag tror att vissa saker helt enkelt inte ska debatteras – det ska helt enkelt inte få vara okej att pruta på människovärdet. Debatten borde istället handla om hur fördomar mot allt främmande är det enskilt största hindret mot integration. Svenska för Invandrare i all ära. Men ett Invandrare för Svenskar vore nog också bra. Skulle några kronor i snabbhetsbonus vara lockande här? Eller skulle det ses som ett hån?

Prutning är mer svenskt, mer västerländskt, än det är vietnamesiskt, i alla fall om ni frågar en vietnames. Men vad är svenskt? Vad är vietnamesiskt? I Vietnam är vi inte främmande för att helt utan fördomar låna från andra kulturer. Ta till exempel det vietnamesiska köket – från de franska kolonialisterna lånade vi bland annat glass (kem), baguetter (bánh mì), patéer (pa tê), kaffe (cà phê), och massor med smaskiga grönsaker som morot (cà rốt), kronärtskocka (at-ti-sô) och sparris (măng tây, vilket bokstavligen betyder västerländskt bambuskott). I Vietnam är det ingen som tänker på att allt detta från början var främmande, precis som det är få svenskar som tänker på att både svensk färskpotatis eller Kalle Anka på julafton är invandrare. När det moderna Vietnams landsfader – min namne – Hồ Chí Minh den 2 september 1945 läste upp Vietnams självständighetsdeklaration på Ba Đình-torget i Hanoi lånade han friskt från de första meningarna i USAs självständighetsdeklaration. Hồ Chí Minh, som många andra vietnameser, var nämligen en stor beundrar av både Frankrikes och USAs frihetsideal. Han förstod bara inte varför de inte ville leva upp dessa vackra ideal även när det gällde främmande människor med annan hudfärg.

Som sagt, det är helt enkelt aldrig okej att pruta på människovärdet. Tyvärr vet vi vietnameser troligtvis det bättre än något annat folk på jorden. Under Vietnamkriget förklarade USAs befälhavare William Westmoreland att ”The Oriental doesn’t put the same high price on life as does a Westerner…We value life and human dignity. They don’t care about life and human dignity.” (från filmen Heart and Minds [1974]). Vietnameser värderar inte livet och mänsklig värdighet, men det gör västerlänningar, säger han. Samtidigt var han befälhavare i ett krig där USA urskillningslöst dödade mer än 3 miljoner vietnameser, kambodjaner och laotier – varje död kropp bokfördes på plussidan, bara det var någon med gul hudfärg.

Många har tolkat det som att Hồ Chí Minh kopierade USAs självständighetsdeklaration rakt av, men för den som kan vietnamesiska är det lätt att se att det finns några avgörande skillnader. Den första meningen i den amerikanska versionen lyder så här: ”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable Rights, that among these are Life, Liberty and the pursuit of Happiness.” Hồ Chí Minh ändrade en liten men oerhört viktig detalj i sin version. Han började sitt tal så här: ”Hỡi đồng bào cả nước, tất cả mọi người sinh ra đều có quyền bình đẳng.” Om vi håller oss till engelskan blir den korrekta översättning så här, ”Dear fellow compatriots, all people are created equal…” Hồ Chí Minh ändrade alltså ”men” till ”people”. Sedan Hồ Chí Minh författade Vietnam självständighetsdeklaration har greppet ”men” generaliserats, men när han och i synnerhet Thomas Jefferson et al. skrev betydde ”men” just precis män och inte kvinnor och barn. Hồ Chí Minhs gjorde alltså en liten men oerhört viktig distinktion med sitt ordval.

Dessutom använde Hồ Chí Minh, som ni ser, begreppet ”đồng bào” när han tilltalade folket. Begreppet kan översättas ungefär som ”från samma kull” eller ”från samma samling ägg”. Det går tillbaka till Vietnams ursprungsmyt som berättar om Âu Cơ, en ung vacker älva som levde uppe i bergen. Hon var en godhjärtat älva och dessutom var hon väldigt kunnig inom medicin. Hon reste omkring när och fjärran och hjälpte de som drabbats av sjukdomar. En dag blev hon attackerad av ett monster, som misstog henne som något hemskt där hon var på främmande mark. Âu Cơ blev rädd och förvandlade sig till en trana och flög iväg. Lạc Long Quân – havsdraken – såg att den godhjärtade älvan var i fara. Han tog ett stort klippblock och slungade det mot monstret som dog. Âu Cơ förvandlades åter till en älva och hon och Lạc Long Quân blev blixtförälskade. De levde lyckliga och snart hade hon lagt etthundra ägg, men Âu Cơ längtade ständigt efter bergen där hon kom ifrån. Samtidigt längtade Lạc Long Quân tillbaka till havet. Längtan efter sina respektive födelseland blev snart så stor att de bestämde sig för att separera. Lạc Long Quân tog femtio av barnen och begav sig till havet i det som idag kallas för Halong-bukten (Ha Long betyder ”den nedåtstigande draken”), Âu Cơ tog femtio av barnen och begav sig till bergen. Tillsammans utgjorde Lạc Long Quân och Âu Cơ förfäderna till de låglandslevande kinh-folket och de bergslevande minoritetsfolken som idag utgör den vietnamesiska nationen.

Legenden om Lạc Long Quân och Âu Cơ är väldigt viktig för vietnameser och det är ingen slump att Hồ Chí Minh refererade till den i sin självständighetsdeklaration. För vietnameser visar legenden på nationell enhet och kulturell tolerans och solidaritet, och på jämlikhet mellan män och kvinnor. Ibland kan det vara faktiskt vara bra att gräva där man står. Legenden om Lạc Long Quân och Âu Cơ visar att det inte bara behöver betyda att man sluter sig och stänger ute det främmande. Det man hittar kan visa på behovet av att vända solidariska blickar utåt.

Vad jag förstår är vi alla mer lika än olika, vi är alla lika olika, och på så sätt är vi alla – eller åtminstone borde vi vara – jämlika. Det är här det går fel, när vår olikhet genomskär – skär sönder! – vår jämlikhet. Liknande tankesätt fick Hồ Chí Minh att, med en bitande kritik riktad mot de franska kolonlialisternas, tillika demokratiska liberalernas, hyckleri, omdefiniera jämlikhet som ”rätten att inte bli brutalt exploaterad”. När vår olikhet skär sönder vår jämlikhet går vi från att vara lika olika till att vara olika jämlika.


Traditionellt Đông Hồ trätryck föreställande legenden om Lạc Long Quân och Âu Cơ

För exakt 10 år sedan upplevde jag några av de mest spännande veckorna i mitt liv. Jag var på besök i Sverige under några veckor. Det var inte bara första gången jag besökte ett annat land. Det var första gången jag flög, första gången jag träffade mina blivande svärföräldrar, första gången jag besökte vårt landställe i Dalarna, första gången jag åt våfflor med hjortronsylt. Och första gången jag åt kräftor.

Jag är fortfarande lika förtjust allt det där – flyga, Sverige, mina svärföräldrar, Dalarna, våfflor och kräftor. Varje augusti säger jag alltid att, ”Nu äter vi kräftor varje dag hela månaden!” Så blir det aldrig förstås, och det är nog tur.

1994 avskaffades Fiskeriförordningen som reglerade när det var tillåtet att fiska kräftor i Sverige. Sedan dess är det alltså fritt fram att äta kräftor året runt, men jag tycker ändå det är lite kul med kräftpremiären. Jag gillar alla de svenska högtiderna som förknippas med olika traditinella maträtter. Det påminner mig om det vietnamesiska nyåret och de rätter som bara tillagas och äts då. Tidigare rådde fiskeförbud 1 november till 7 augusti klockan 17.00. Därför brukade man ha kräftpremiär med en stor skiva den 8 augusti.

Jag dricker inte starka drycker, men jag klassiska vietnamesiska kräftlyktor tycker jag nog att kräftor kräva. Vi har låtit grafiska formgivaren Åsa Alneng (som också råkar vara min svägerska) rita kräftor och krondill som vi låtit brodera upp på våra vietnamesiska sidenlyktor. Det tycker jag passar bra, särskilt nu när kräftorna allt som oftast är kinesiska!

Många av de femhundratusen bröllopsfirare som vinkade åt kronprinsessan och vår nya prins kunde i helgen se hur Kungsträdgården smyckats med vietnamesiska sidenlyktor från MINH INREDNING. I almbersån vid Thé-huset i Kungsträdgården hänger de.

Det börjar bli något av en tradition nu (kan man hoppas i alla fall) för redan i höstas skapde Trafikkontoret i Stockholms Stad en sensommarinstallation med sidenlyktor i almbersån runt det populära fiket. Syftet var då att visa upp de nya energieffektiva lösningar och samtidigt öka attraktionen för  parkens besökare. De nya energisnåla LED-lampor man börjat använda i parkbelsyningen skapar ett mjukt ljus i sidenet samtidigt som ljuskällan glittrar som en klar glödlampa. Energiförbrukningen är en tiondel av glödlampans med upp till 50 gånger längre hållbarhet.

Kika in till Lina på bloggen Mjorf om ni vill se hur det såg ut med lyktorna förra året. Lina hittade lyktorna en dag i november förra året när hon var på väg för att äta blåbärspannkakor och titta på Dali-uställningen på Moderna Museet.

Men i år handlade det alltså om LOVE Stockholm och prinsessbröllop. Kul att vi kunde få vara med att bidra lite till festligheterna! På bilden kan ni se hur det såg ut bara någon kvart innan brudparet anlände till slottet efter brölloppet i lördags.

Vietnamesiska sidenlyktor i Kungsträdgården © MINH

Den 12-15 augusti går Formex hösten 2010 av stapeln. Det är lite tidigare än vanligt men man får hoppas att många ändå har tid att komma. Trendtemat för denna gång heter HAPPY. Budskapet är att vi gör saker tillsammans:

Vi bjuder in till oss och bjuder på oss själva. Samtalet är störst, utbytet människor emellan det som gör livet värt att leva. Vi vill åter vara glada, och vi satsar framåt. Prestige är inte så viktig längre, huvudsaken är att vi ses och umgås.

Vi inreder med våra liv, förälskelser, passionsköp, trogna följeslagare och gamla minnen blandas med sprillans nytt och hemgjort.

Lantlivsaccessoarer mixas med urbana influenser. Hantverk och ateljékänsla är fortsatt superaktuella. I färgväg blir det pastelliga 50-talsfärger tillsammans med några starkare färger. Här finns småmönstrat, rutigt, randigt, blommigt och en bas av gråa nyanser.

Kom och fira med oss att vi går mot enklare, ljusare tider.

Tillsammans. (från Formex hemsida)

Jag gillar verkligen det här temat och jag gillar den bild som Formex tagit fram för att illustrera temat – Happy, Share all, Responsible, Together, Ethnic love!!!. Det känns som om det är ett tema som bjuder in även mig, som en kanske lite udda aktör på Nordens inredningsmarknad. Det är som jag skrev som första inlägg på den här bloggen – det känns som Formex trendtema bjuder in till en sån som mig att sticka ut som en som passar in.

Dessutom verkar betoningen på hantverk och pastelliga färger, med några starkare kontraster, passa perfekt på det sortiment jag jobbat med enda sedan starten för fem år sedan. Det är ju precis såna färger som syns i illustrationen som mitt sortiment har och alltid har haft.

Men, ser inte den där illustrationen lite konstig ut? Orden är rätt, budskapet också. Färgerna stämmer, likaså mönsterna. Allt verkar stämma, men det är ändå något som inte stämmer. Allt passar in, men ändå känns det som något sticker ut….

Är det verkligen Formex illustration? Nej, det är det inte! Det är min variant av den, eller Minh variant, kanske jag skulle säga – gjord i den anda som trendtemat betonar – share all, ethnic love!!! I bokstäverna i illustrationen kan ni skymta produkter som ni senare kommer att kunna se i min monter på Formex. Håll även utkik här på bloggen för jag kommer att visa lite smakprov av vad som komma skall.

Och, om inte annat för att rätt ska vara rätt, här är den riktiga officiella illustrationen till Formex trendtema HAPPY.

Har du lärt dig något som du först inte trodde att du kunde? Det har du alldeles säkert!

Jag har i alla fall lärt mig en del om inredning – det kunde jag verkligen inte föreställa mig när jag växte upp i min mormors bladhydda. Där fanns mycket kärlek, men gott om inredning var det ont om.

Min svärmor Eva har lärt sig hur man blir författare, och har skrivit en barnbok om Humlan Silke som lärde sig flyga mot alla odds. Och min svägerska Åsa har illustrerat boken, men det kunde hon innan för hon är ju utbildad grafisk formgivare och illustratör. Det är förresten Åsa som tillsammans med Emilie Ekström Crispin ligger bakom den grafiska formen på min vietnamesiska kokbok Äta ris: Maten och livet i Vietnam.

Jag ordnade så att boken trycktes i Vietnam på den finaste japanska papperskvaliteten. Jag fick översätta bok för att den skulle godkännas av kulturdepartementet för export. När de på tryckeriet, som även är förläggare, läste översättningen tyckte de att boken var så bra och ville publicera den i Vietnam. Inte nog med det, de ville även göra en tecknad film av den!

Nu har även Bibliotekstjänst upptäckt Humlan Silke lär sig flyga, och utnämt den till en av vårens ”godbitar”. Det är inte dåligt det heller! Grattis till det, Eva och Åsa – vad ni kan!

Boken finns på alla bibliotek och den finns även att köpa för en billig penning hos MINH (enbart i butiken). Har ni tur kan ni få den signerad av författaren själv, för min svärmor Eva jobbar ofta i butiken.

På nätet kan man beställa den direkt av Åsa på hennes hemsida NOE.

Humlan Silke lär sig flyga - text: Eva Alneng, illustration och formgivning: Åsa Alneng


För nästan precis två år sedan kom det in tre unga herrar till butiken för att köpa porslin. Och som dom köpte! Jag fick ta dom till vårt lager, som då låg i Solna, där dom fyllde bilen med lattekoppar, tekannor, snipor, sushitalrikar, såsskålar, serveringsfat, bambubrickor och mycket annat. De tre herrarna – Dennis, Micke och Tomas – skulle öppna restaurang. Nej, förresten, inte restaurang utan en matoas, en asiatisk sådan. Till inredningshjälp hade de anlitat de bästa av de bästa – DIS inredning, och när det kom till serveringsporslin hade visst DIS nämnt att Berns Salonger, som också anlitat DIS, köper sin porslin från MINH.

Under de kommande åren har Dennis och Micke (Tomas har slutat) köpt mer porslin, brickor och nu senast massor med taklampor. Jag gillar hur de blandar hej vilt med alla typer av porslin och gärna använder mindre skålar på större fat när de serverar. På borden står mindre sushitalrikar med ett par ätpinnar till varje gäst. När maten serveras så plockar man till sin talrik. Precis som i Vietnam alltså.

Jag har aldrig haft tillfälle att besöka Oasia, men så i julas fick jag och min familj en fin klapp från mina svärföräldrar – en middag Oasia. För någon vecka sedan fick vi chansen att förverkliga klappen. Frågar ni mig så är Oasia en av de absolut vackrast inredda restauranger i världen.

Det är inte bara porslinet som blandas hej vilt. DIS har gjort samma sak med inredningen. Orientaliska brickbord, exklusiva handmålade Fortuny sidenlampor, rottingmöbler, rumsavdelare av bambu, ikonbilder på Hinduiska gudar, Buddhastatyer, sammetssoffor, gamla kolorerade fotografier på japanska geishor – allt blandas, men det finns samtidigt en logik i kaoset. Oasia är uppdelat i flera olika avdelningar med olika teman. Det finns en lounge utspridd på två plan med tre olika avdelningar som fått namnen BuddhaGeisha och den hemliga lounge-avdelningen Noir. I källaren finns en separat avdelning som man kan hyra för privata tillställningar. Källaren är fantastisk mysig med ett valv, egen bar och inredning med bland annat plommonlila sittpuffar av sammet som jag tror DIS plockat från DOME. Visste ni förresten att DOME också importerar från Vietnam?

För matgäster finns två avdelningar. I den ena av dessa har Dennis och Micke nyligen hängt upp massor av sidenlampor från MINH i olika färger och former. De säger att de velat att det ska se ut som det gör i MINH butik i Gamla Stan. Alla som kommer in i butiken tittar alltid med stora ögon upp i taket, upp mot alla sidenlampor som hänger där. Dennis berättade att nu gör även deras matgäster så när de kommer in på den avdelningen. Tydligen är det många gäster som även frågar var lamporna, och porslinet, kommer ifrån. Det var roligt att höra!


Oasias hemsida skriver restaurangchefen Dennis så här:

För oss är det ganska enkelt, vi vill att det ska vara kul, avslappnat och fantastiskt trevligt att äta och umgås hos oss. Hoppas att vi får ta dig med på en spännande resa genom Asiens olika smaker.

Det lyckades han verkligen med. Dennis bjöd oss på cocktails (jag fick mocktail för annars blir jag för snurrig). Min man var synnerligen belåten med sin Wasabi Gurka cocktail. Det märktes att Oasia vunnit pris för sina cocktails. Oasia har även blivit utsedd till Årets nykomling 2008 och Årets bar 2009. Inte illa alls för en restaurang som bara funnits i två år.

Vi lät Dennis välja även maten åt oss. Dim-sum blev det, vilket är, för er som inte vet, ett hopplock av mindre rätter. Det kinesiska tecknet för dim-sum – 點心 – kan även översättas ”att vidröra hjärtat.” Med det menas att man ska beställa spontant allt det man vill äta. Den dim-sum som Dennis och hans kockar plockat ihop ser ut så här:

  • Lax ”Shake yuan yaki”
  • Pilgrimsmussla med kimchismör
  • Vårrulle
  • Sichuanbräserad fläsksida
  • Tempurafriterade tigerräkor
  • Biff Tataki
  • Shumai dumpling
  • Maki sushi

Nu kan jag bekräfta det – Oasias dim-sum vidrör hjärtat. Tatakibiffen var så mör att den smälte som glass i munnen – absolut världsklass! Jag, min man och dotter och mina svärföräldrar hade en underbar kväll med underbar mat och dryck. Till efterrätt delade vi på Oasias hela sortiment av sorbet, också det underbart gott. Tack Dennis!

Förresten, vill ni också njuta av Oasias asiatiska mat och cocktails så får nu skynda er – den 13 juni stänger Oasia för sommaren. Men till hösten är det såklart öppet igen, då med ännu mer porslin från MINH.