Många känner igen motiven och figurerna på målningarna från barnprogrammet Tinga Tinga Sagor som sänds i Barnkanalen. Men Tingatinga är en konstform skapad av den tanzaniske konstnären Edward Saidi Tingatinga i slutet av 1960-talet, när han började målade djurmotiv med cykellack på masonitskivor. Idag lever hans stil vidare genom konstnärskooperativet Tingatinga Cooperative Society i Dar-es-Salaam.

Mina vänner på Just Africa visar under perioden 3-28 september en utställning med ett 70-tal Tingatingamålningar från kooperativet. Utställningen arrangeras av Marianne Nilsson Wallin som många år arbetat i Tanzania och haft kontakt med Tingatinga sedan starten.

Välkommen på vernissage lördag 3 september kl 12-16. Utställningen invigs i samarbete med Tanzanias ambassad i Stockholm kl 13.00.

Den 15 september kl 18.00 bjuder vi in till en konstkväll där Marianne Nilsson Wallin berättar om sin kontakt med Tingatingakooperativet från slutet av 60-talet till idag. Ingen föranmälan krävs, gratis inträde.

Läs gärna mer om utställningen på Just Africas hemsida.

Tags: bloggvänner, färg, Konst
Posted in Färgglädje, Konst, Minh | No Comments »

Runt marknaden i min hemstad Dalat brukade det gå omkring en man med en gammal cykel. På cykeln fanns monterat en bandspelare kopplad till en megafon. På hög volym förkunnar megafonen ut ett meddelande på vietnamesiska. Min man, som är socialantropolog och håller på med en avhandling om turism i Dalat, har berättat att många västerländska turister han stött på har gjort ogillande kommentarer om denna man. ”Hemskt med denna kommunistiska propaganda!”, utbrister de.

Liknande kommentarer av ogillande brukar även en megafonutrustad bil få. Bilen kör runt i stan och proklamerar, vad välvilliga västerländska turister bestämt sig för är, statspropaganda för ett förtryckt folk.

Vi som kan vietnamesiska vet förstås att mannen med cykeln på marknaden egentligen berättar om hur förträffligt effektiva de råttfällor han säljer är. Och bilen med megafonen? Ja, den berättar i själva verket vilka nya spännande långfilmer som just för tillfället har premiär på stadens biograf.

Texten i propagandapostern ovan lyder ”Kommunistpartiet är ungdomens framtid och hopp”. Om denna poster kan ses som ett typiskt exempel på kommunistisk propaganda, så är den samtidigt även ett exempel på en stereotypisk bild av kommunistisk propaganda. Det finns med andra ord mycket mer att upptäcka här!

Även om den allra största delen av propagandan i dagens Vietnam utgörs av reklam från multinationella företag, så lever och frodas statspropagandan fortfarande. I Vietnam har propagandaposters vuxit fram som en konstart. Det började redan under sommaren 1945, när vietnamesiska patriotiska konstnärer lät sig inspireras av den starkt växande antikolonialistiska motståndsrörelsen.

Konstnärerna övergav nu de traditionella motiven och började istället måla till stöd för kampen mot de franska kolonialisterna. Rött och gult var populära färger – rött för blodet som offrats i kampen mot kolonialismen, gult för det dagligen riset och hudfärgen på de förtryckta. Rött och gult (guld) var färger som redan var etablerade på vietnamesernas kulturella palett – de återfanns på heliga lackarbeten i pagoderna och i kejsarens palats.

Propagandaposters trycktes ursprungligen med träblock på handgjorda papper, en traditionell vietnamesisk teknik utvecklad till fullo i byn Dong Ho utanför Hanoi. Träblockstryckets tekniska förutsättningar gav propagandakonsten ett välbekant bildspråk kombinerat med en traditionell färgsättning, varför propagandakonsten var lätt att ta till sig för folket.

Under 60-talet hade propagandekonsten utvecklat en social realistisk bildstil utnämnd till den enda riktiga konstarten. Även om moderna tryckpressar användes och även om motiven var propagandistiska med direkt hänvisning till aktuella kampanjer, inspirerades bildspråket och de starka färgerna fortsatt av traditionella trätryck. Posters trycktes både som storformat och som flyers som spreds över landet.

Propagandan utgjordes av positiva kampanjer, ämnade att stärka folket både känslomässigt och materiellt, och negativa kampanjer, ämnade att skrämma fienden. Hyllningar av kommunistpartiet och landsfadern Ho Chi Minh är inte ovanliga. Likaså påminnelser om årsdagar för avgörande händelser under det amerikanska kriget och kampen mot kolonialismen. Men ofta handlar det om motiv som ligger långt ifrån den stereotypiska bilden av kommunistisk statspropaganda.

Propaganda ämnad att höja livskvaliteten för individen eller för samhället i stort är ett vanligt tema. Det kan handla om posters som uppmanar folket att odla frukt och grönsaker (istället för till exempel opium), att inte skaffa för många barn, att hålla sig borta från knark, tobak, sprit, hasardspel och prostitution, att värna om sin familj och sina barn, och inte minst att utbilda sig.

Vad gäller utbildning och särskilt då läskunnighet kan det vara intressant att uppmärksamma att vietnamesiska folket faktiskt har en grad av läskunnighet som länge legat i nivå med den rika delen av världen, ja, till och med högre än många länder i västvärlden. Det finns historiska förklaringar till det. Precis som det var viktigt för de franska kolonialisterna att hålla folket kvar i analfabetism var det viktigt för den anti-kolonialistiska kampen att utbilda folket – analfabeter kan ju inte läsa vare sig propagandaposters eller pampfletter!

Historiskt, men även idag, har ett vanligt mer övergripande tema i propagandan handlat om att på olika sätt främja en känsla av samhörighet och enighet i landet, något som är nog så viktigt i ett land med femtiofyra olika etniska grupper och en lång historia av krig och kolonialism.

Den allra vanligaste propagandan idag utgörs av ren samhällsinformation – lite som Annslagstavlan på TV här i Sverige. När jag var i Vietnam nu senast handlade propagandan mest om uppmaningar om att gå och rösta i det kommande valet (jo, det finns val även i Vietnam – personval, men inte val av partier).

Om propagandan i Vietnam alltid varit verk skapade av konstnärer, så är det dock först på senare år som den fått det erkännande som konstart som den förtjänar. Runt om i landet säljs idag propagandakonst som orginalposters och tryckta reproduktioner i konstgallerier. Vill man ha ett orginal får man vara beredd att betala åtskilliga tusenlappar.

Precis som vintagereklamposters, passar propagandaposters onekligen bra in i den vintagetrend som nu råder. Istället för att bara sälja reproduktioner av gamla posters ville vi gå ett steg längre och kombinera denna vietnamesiska konstart med en annan, nämligen det traditionella vietnamesiska lackarbetet. Vi bad därför lackkonstnären Nguyễn Ðặng Sơn reproducera några gamla vietnamesiska propagandaposters i lackarbete på trä med inläggningar av bladmetall och äggskal. Resultatet, som ni ser här nedanför, finns nu till salu i vår nätbutik och i vår butik på Odengatan 28 i Stockholm.

Tags: Konst, konsthantverk, lackarbete, lacktavlor, nya produkter, propagandaposters
Posted in Konst, Kulturkrock, Minh, Nya produkter, Vietnam, Vintage | 1 Comment »

När fan blir gammal blir han religiös – när reklam blir gammal blir den konst

Inget konstigt med det – att reklam också kan ses som konst är knappast något nytt. Det visade 60-talets popkonstnärer. MINH INREDNING introducerar nu en samling gamla stilriktiga reklamposters i vintagestil. De kommer ursprungligen från en svunnen era i det koloniala Franska Indokina. Reproducerade i vietnamesiskt lackarbete på en centimetertjock träskiva förvandlas de till trendig nutida popkonst.

Många av dessa posters gör reklam för mat (cacao) eller dryck (gin, mint julep, Perrier, Coca-Cola) och gör sig därför bra på väggen i köket.

Coca-Cola introducerades först som medicin och påstods hjälpa mot morfinberoende, dyslepsi, neurasteni, huvudvärk och impotens. Hur det är med den saken kan man ju undra, men sant är att lite utspädd coca-cola funkar bra som vätskeersättning vid uttorkning – en vanligt problem i den tropiska delen av världen, särskilt bland dagens turister och gårdagens kolonialister.

Drinken Gin & Tonic var vanlig bland i den koloniala världen. Brittiska soldater i koloniala Indien fick dricka en besk tonic innehållande kinin, som skyddar mot malaria. Snart upptäckte man att lite gin tog udden av beskan, och vips blev G&T en populär dryck (och en bra ursäkt för kolonialisterna att ta sig ett glas!).

Mint Julep är en drink med ursprung i den amerikanska södern. Byt ut bourbon mot ljus rom så har du Kubas nationladrink Mojito istället. Båda är lika läskande i tropisk hetta. Vill ni förresten blanda till och njuta av en egen Mint Julep är det bara att följa receptet nedan.

Mint Julep

Ingredienser:

• 2 cl sockerlag (1 del socker, 2 delar kokande vatten)
• 6 cl Bourbon whiskey av valfritt märke
• 6 st myntablad
• krossad is

Gör så här:

Mosa myntabladen tillsammans med den svalna sockerlagen i en drinkmixer, alternativt direkt ett highballglas eller coolerglas. Fyll på med krossad is, häll i bourbon och rör om. Dekorera med ett myntablad.

Tags: Konst, lackarbete, lacktavlor, nya produkter, tavlor, väggdekor, vintageposters, vintagereklam
Posted in Konst, Minh, Nya produkter, Vintage | No Comments »

Hoàng Quang Vinh (f. 1973) kommer ursprungligen från Hải Dương-provinsen i norra Vietnam, där det finns en flera hundra år lång tradition av trähantverk. Det var hans far som lärde honom skulptera i trä. Ett tag jobbade Vinh med ett projekt i Ho Chi Minh-staden för ett taiwanesiskt företag. Då passade han på att åka till Dalat på semester. Han tyckte mycket om landskapet och klimatet i Dalat och bestämde sig för att stanna. I Dalat träffade Vinh också sin fru, som hjälper honom med hans gallerier. På senare år har Vinh även tagit ett antal lärlingar som får en utbildning i träkonsthantverk.

När jag var hemma hos honom plockade hans 2-åriga son fram sin pappas verktyg och började snida till en träbit han hade hittat. Han kommer nog bli en bra träskulptör en dag, precis som sin far. Vinhs fru berättade en rolig anekdot om deras son. En gång skulle en kund köpa en skulptur i Vinhs galleri och Vinhs fru berättade för kunden om att det är hennes man som gör skulturerna. Deras son hörde det och blev väldigt upprörd. Med hög och bestämd röst förklarade han det var han som hade gjort alla skulturer, inte hans pappa. För att inte göra sin son ännu mer upprörd sa hon att, ja, det är hennes son som gör skulpturerna. Men då blev pojken ännu mer upprörd och sa att, nej, nej, det är min pappa som gjort skulpturen. Okej, sa Vinhs fru, visa mig då vilka skulpturer du har gjort och vilka din pappa har gjort. Då förklarade pojken att hälften av alla skulpturer har hans pappa gjort och hälften har han själv gjort.

För sina träskulpturer använder Vinh uteslutande drivved som han köper från de lokala etniska minoritetsfolken som bor runt Dalat. Under torrperioden samlar samlar de veden från flodbäddarna där monsunregnen har spolat ner träet från bergen. Ibland kan det handla om trä som legat begravda i flodbädden i flera hundra år. Det är fler än hundra personer som samlar träämnen åt Vinh, och hela hans trädgård är full av trä som ligger och väntar på att få förvandlas till vackra skulpturer. Här kan ni se vilka skulpturer från Vinh som vi har i inne för tillfället. Vinhs skulpturer är unika konstverka och finns endast i ett exemplar.

Det finns mängder med duktiga träsnidare i Vietnam, men Vinh har en unik stil och ett speciellt sätt att förhålla sig till träet han jobbar med. Vinh berättar om hur han arbetar tillsammans med naturen då han skapar sina verk. Han låter träets naturliga former guida honom, och lägger bara till några detaljer till det som naturen redan har skapat. Han brukar ställa upp en träbit och studera den noga från alla håll och kanter. Då kan han snabbt se träets naturliga potential som skulptur. Till skillnad från vanliga skulptörer tvingar han aldrig på träet någon form, utan låter istället träet ”berätta” för honom vad han ska göra. Det är det tillvägagångssättet som gillar så mycket med Vinhs skulpturer. Hans verk är, så att säga, naturdesign. Min man och jag har flera av hans verk i vår lägenhet i Sverige och i vårt hus i Vietnam.

Vinh jobbar inte enbart med trä. Hans trädgård är även full av vackra bonsai-träd som han odlar för att sälja. Dessutom jobbar han med sten och gör så suiseki-stenar, eller đá cảnh, som det heter på vietnamesiska, vilket är vackra stenar i speciella naturliga former som ställs på specialtillverkade brickor av trä. Suiseki handlar om att uppskatta stenen som det skapades av naturen, snarare än att försöka tvinga på stenen en ny form utifrån ett estetiskt ideal. Det är alltså en konstform som ligger nära Vinhs träskulpturer, som av Vinh får en form som, så att säga, föds ur träämnets naturliga form.

Förra året torrlade man sjön Xuan Huong i centrala Dalat eftersom man skulle bygga om dammvallen. Då var Vinh självklart där för att se vilka skatter som sjöbotten skulle erbjuda honom. När jag besökte Vinh höll han på med enormt stor skulptur med galloperande hästar som han gjorde av ett enormt stor trädstam han hittade i sjön. Jag förstår överhuvudtaget inte hur han fått den flera ton tunga trädstammen till hans hem, som ligger otillgängligt till med bara en lerväg. Trädet måste ha varit flera hundra år gammalt, och det måste har legat på sjöbotten ända sedan fransmännen byggde dammen som skapde sjön i början av 1900-talet. Han hade redan ett par rika spekulanter från Saigon – i Asien anses nämligen galloperande hästar bringa tur i affärer och det finns en hel del nyrika i Saigon som har gått om pengar de inte vet vad de ska göra med, samtidigt som de gärna vill ha mer. Galloperande hästar är därför ett tacksamt motiv för Vinh att göra.

Tags: Hoàng Quang Vinh, Konst, konsthantverk, resa till Vietnam, skulpturer, trä, Vietnam i bild, Vietnamresa 2011
Posted in Konst, Naturdesign, Vietnam | No Comments »

För nästan precis två år sedan kom det in tre unga herrar till butiken för att köpa porslin. Och som dom köpte! Jag fick ta dom till vårt lager, som då låg i Solna, där dom fyllde bilen med lattekoppar, tekannor, snipor, sushitalrikar, såsskålar, serveringsfat, bambubrickor och mycket annat. De tre herrarna – Dennis, Micke och Tomas – skulle öppna restaurang. Nej, förresten, inte restaurang utan en matoas, en asiatisk sådan. Till inredningshjälp hade de anlitat de bästa av de bästa – DIS inredning, och när det kom till serveringsporslin hade visst DIS nämnt att Berns Salonger, som också anlitat DIS, köper sin porslin från MINH.

Under de kommande åren har Dennis och Micke (Tomas har slutat) köpt mer porslin, brickor och nu senast massor med taklampor. Jag gillar hur de blandar hej vilt med alla typer av porslin och gärna använder mindre skålar på större fat när de serverar. På borden står mindre sushitalrikar med ett par ätpinnar till varje gäst. När maten serveras så plockar man till sin talrik. Precis som i Vietnam alltså.

Jag har aldrig haft tillfälle att besöka Oasia, men så i julas fick jag och min familj en fin klapp från mina svärföräldrar – en middag Oasia. För någon vecka sedan fick vi chansen att förverkliga klappen. Frågar ni mig så är Oasia en av de absolut vackrast inredda restauranger i världen.

Det är inte bara porslinet som blandas hej vilt. DIS har gjort samma sak med inredningen. Orientaliska brickbord, exklusiva handmålade Fortuny sidenlampor, rottingmöbler, rumsavdelare av bambu, ikonbilder på Hinduiska gudar, Buddhastatyer, sammetssoffor, gamla kolorerade fotografier på japanska geishor – allt blandas, men det finns samtidigt en logik i kaoset. Oasia är uppdelat i flera olika avdelningar med olika teman. Det finns en lounge utspridd på två plan med tre olika avdelningar som fått namnen Buddha, Geisha och den hemliga lounge-avdelningen Noir. I källaren finns en separat avdelning som man kan hyra för privata tillställningar. Källaren är fantastisk mysig med ett valv, egen bar och inredning med bland annat plommonlila sittpuffar av sammet som jag tror DIS plockat från DOME. Visste ni förresten att DOME också importerar från Vietnam?

För matgäster finns två avdelningar. I den ena av dessa har Dennis och Micke nyligen hängt upp massor av sidenlampor från MINH i olika färger och former. De säger att de velat att det ska se ut som det gör i MINH butik i Gamla Stan. Alla som kommer in i butiken tittar alltid med stora ögon upp i taket, upp mot alla sidenlampor som hänger där. Dennis berättade att nu gör även deras matgäster så när de kommer in på den avdelningen. Tydligen är det många gäster som även frågar var lamporna, och porslinet, kommer ifrån. Det var roligt att höra!

På Oasias hemsida skriver restaurangchefen Dennis så här:

För oss är det ganska enkelt, vi vill att det ska vara kul, avslappnat och fantastiskt trevligt att äta och umgås hos oss. Hoppas att vi får ta dig med på en spännande resa genom Asiens olika smaker.

Det lyckades han verkligen med. Dennis bjöd oss på cocktails (jag fick mocktail för annars blir jag för snurrig). Min man var synnerligen belåten med sin Wasabi Gurka cocktail. Det märktes att Oasia vunnit pris för sina cocktails. Oasia har även blivit utsedd till Årets nykomling 2008 och Årets bar 2009. Inte illa alls för en restaurang som bara funnits i två år.

Vi lät Dennis välja även maten åt oss. Dim-sum blev det, vilket är, för er som inte vet, ett hopplock av mindre rätter. Det kinesiska tecknet för dim-sum – 點心 – kan även översättas ”att vidröra hjärtat.” Med det menas att man ska beställa spontant allt det man vill äta. Den dim-sum som Dennis och hans kockar plockat ihop ser ut så här:

• Lax ”Shake yuan yaki”
• Pilgrimsmussla med kimchismör
• Vårrulle
• Sichuanbräserad fläsksida
• Tempurafriterade tigerräkor
• Biff Tataki
• Shumai dumpling
• Maki sushi

Nu kan jag bekräfta det – Oasias dim-sum vidrör hjärtat. Tatakibiffen var så mör att den smälte som glass i munnen – absolut världsklass! Jag, min man och dotter och mina svärföräldrar hade en underbar kväll med underbar mat och dryck. Till efterrätt delade vi på Oasias hela sortiment av sorbet, också det underbart gott. Tack Dennis!

Förresten, vill ni också njuta av Oasias asiatiska mat och cocktails så får nu skynda er – den 13 juni stänger Oasia för sommaren. Men till hösten är det såklart öppet igen, då med ännu mer porslin från MINH.

Tags: asiatisk matlagning, bambu, belysning, Berns, Buddhastaty, DIS, etnochic, foto, Japan, Konst, Lampor, Möbler, Oasia, orientalisk inredning, porslin, pouf, sidenlampor, sittpuff, stolar, sushitallrik
Posted in Inredning, Keramik, Konst, Lampor, Mat, Minh, Möbler, Sverige | 3 Comments »

Minh Dự & Nguyễn Ðặng Sơn - Photo © Minh

De färggranna lacktavlorna av den vietnamesiska konstnären Nguyễn Ðặng Sơn säljer som smör i solsken. Ofta hinner vi inte lägga upp tavlorna i nätbutiken innan de har blivit sålda i vår butik. Men nu har vi i alla fall lagt upp ett antal nya tavlor.

Jag hittade Sơns tavlor i ett galleri för två år sedan. Då köpte jag bara in några stycken – det var ganska dyrt, och det mesta stoppade galleriägaren i egen ficka skulle det visa sig. De fåtal jag köpte sålde med en gång när jag tog dem till butiken.

Året efter när jag var i Vietnam igen bestämde jag mig för att hitta Nguyễn Ðặng Sơn för att köpa direkt av honom istället. Det var lättare sagt än gjort. Jag hade hans namn men inte hans adress eller telefonnummer. Det enda jag visste var att han troligtvis bodde i Huế eftersom han hade gått på konstskolan där. Så jag ringde helt enkelt nummerupplysningen. Men det var inte till mycket hjälp – jag fick ett telefonnummer som inte fungerade och en adress till ett galleri som man sa att han hade. När jag åkte till den adressen fanns det inget galleri där. Efter lite snokande i grannskapet fick jag reda på att galleriet hade gått i konkurs. Men en av grannarna hade ett telefonnummer som fungerade, och nästa dag åkte jag hem till Sơn i en av Huếs förorter.

Sơn var fåordig och blyg, men det märktes att han också var väldigt snäll och omtänksam. I Vietnam kallar vi det karaktärsdraget för ”hiền”, och det är väldigt högt värderat. Hur som helst, efter ett tag började han i alla fall berätta hur han hade tvingas lägga ner sitt galleri inne i stan. ”Jag kan skapa konst”, konstaterade han, ”men jag vet inte hur man gör affärer. Jag är konstnär, inte affärsman.”

Sơn berättade också om tiden på konstskolan, om den långa processen att skapa en lacktavla där lager på lager av lack, äggskal och bladmetall appliceras under en mödosam process som tar många veckor. Han berättade att han fick inspiration till sina motiv från sin uppväxt på landsbygden. Han föddes vid kusten, men han och hans familj flyttat till bergen då han fortfarande var ett barn. Lustigt nog betyder hans förnamn – Ðặng Sơn (i Vietnam skriver man förnamnet sist) – just ”att komma fram till berget”, lite fritt översatt.

Tittar ni noga på hans tavlor så märker ni att de inte är signerade med hans namn. Det kan vara lite svårt att se, men det står ”Sthơơn”. Jättekonstigt! Jag frågade om det och då förklarade han att det ska stå ”Sơn Thơ”, men han har kastat om bokstäverna så att det bildar en symbol, att jämföra med en sån stämpel som som man vanligtvis signerar kalligrafier och målningar med i Asien. ”Sơn Thơ” kan betyda både ”romantiskt berg” och ”Sơn, den romanstiska”, där Sơn är ett namn. Sơn berättade att han signerade med det dels för att motiven kom från hans uppväxt i bergen, och dels för att han var känd för att vara så romantiskt lagd. Det tycker jag var ganska gulligt!

Nya lacktavlor av Nguyễn Ðặng Sơn - Collage © Minh

Tags: färg, Konst, konsthantverk, lackarbete, lacktavlor, Nguyễn Ðặng Sơn, nya produkter, resa till Vietnam
Posted in Inredning, Konst, Minh, Nya produkter, Vietnam | 2 Comments »

Jag är väldigt glad att kunna sälja Nguyễn Ðặng Sơns lacktavlor i min butik. Jag är glad att kunna hjälpa en kämpande konstnär samtidigt som folk här i Sverige får chans att förgylla sina hem med Sơns vackra konstverk. Lacktavlorna är väldigt populära och flera bloggar har skrivit om dem - Design & Inredningsbloggen, Hemmariket och Trolldesign – vilket verkligen är roligt.

Under vår senaste resa i Vietnam hittade jag ännu en konstnär som jag verkligen gillar. Han heter Nguyễn Trung Việt (f. 1966). Han är betydligt mer etablerad än Nguyễn Ðặng Sơn, men de har även många likheter. Båda har gått i det prestigefulla Hue Fine Arts University College, båda med inriktning på lackarbete, båda jobbar med lack, äggskal och bladmetaller, och båda gör sina högst personliga tolkningar av vardagsscener i Vietnam.

Nguyễn Trung Việt gör dock betydligt större tavlor än Nguyễn Ðặng Sơn och han är som sagt mer etablerad. Därför kommer hans tavlor bli betydligt dyrare, men jag hoppas ändå att folk kommer vilja investera i en äkta Nguyễn Trung Việt.

Jag kommer köpa in tavlor av Nguyễn Trung Việt. Tills dess kan ni se ett axplock här nedan. Ni får jättegärna lämna någon kommentar om vad ni tycker om Nguyễn Trung Việts tavlor.

Tags: färg, Konst, lacktavlor, nya produkter, resa till Vietnam
Posted in Inredning, Konst, Minh, Nya produkter | No Comments »

Minh och Munch… Lika som bär är dom kanske inte, men ett visst släktskap finns, eller hur?

Skrik, Edvard Munch, 1893 - © Munch Museet

Vas Skriet © MINH INREDNING

Edvard Munchs tavla Skrik (sve: Skriet) brukar av kritiker tolkas som en sinnebild för den ångest den moderna människans upplever i ett samhälle där Gud är död och materialism visat sig oförmögen att skänka tröst. På det ämnet skrev Munch den här dikten:

Jag gick nedför gatan med två vänner
då gick solen ner
Himlen var plötsligt blodröd
Jag stannade, dödstrött lutade jag mig mot räcket
Över den blåsvarta fjorden och staden var blod och tungor av eld
Mina vänner gick vidare
och jag stod där skälvande av ångest
Jag kände hur ett stort oändligt skri gick genom naturen

Jag kan känna det där skriet ibland. Men desto tydligare upplever jag ett annat besläktat skri. Ett skri av förtvivlan över de fruktansvärda orättvisor som präglar vår värld, ett skri av raseri över hur en människas arbete - en människas liv – kan behandlas som vore det så mycket mindre värt än en annans.

Det finns en gammal välkänd vietnamesisk dikt. Från den hämtar jag min inspiration till det jag gör:

En skål med ris i handen;     /     Ai ơi bưng bát cơm đầy
för varje litet väldoftande riskorn,     /     Dẻo thơm một hạt
tusenfaldig möda     /     đắng cay muôn phần

Rättvis handel i alla ära, men hur långt räcker det? När rättvis handel blir till en marknadsnisch bland många, när sporadiska köp av rättvisemärkta produkter blir en metod för den enskilde att, om än så tillfälligt, dämpa ett ständigt gnagande dåligt samvete, och när välgörenhet och rättvisemärkning växer till lukrativa och i allra högsta grad västerländska industrier och angelägenheter, då får man vara extra uppmärksam för kunna uppfatta vad själva uppkomsten av begreppet ”rättvis handel” faktiskt implicerar – att all världshandel (inklusive rättvis handel) som det nu är organiserat faktiskt förutsätter, ja, just det - orättvisa.

I vår värld där så fruktansvärda ekonomiska och sociala ojämlikheter tillåts råda, kan internationell handel egentligen aldrig kallas rättvis – rättvisa kan aldrig byggas på ojämlikhet. Jag och mina producenter är hänvisade till den ojämlika värld vi lever i. Även om de inte har någon despotisk chef som exploaterar dem så är deras arbetsvillkor till syvende sist dikterade av den materiella fattigdom de har fötts in i. Eftersom jag själv kommer från en liknande bakgrund som de, så vet jag att en positiv utveckling enbart är möjlig om deras perspektiv och målsättningar är vägledande.

Jag tror det är viktigt att aldrig vända dövörat till det där skriet.

'Sorrow' © Ly Hoang Long

Tags: dikt, fair trade, Konst, Munch, rättvisemärkning, Skriet, vas, Vietnam i bild
Posted in Inredning, Minh, Rättvis handel, Vietnam | 4 Comments »