Posts Tagged ‘restips’

Eftersom jag rean har så bra mellanhänder och producenter i Hanoi skulle jag egentligen inte behöva det, men jag tycker det är så roligt att åka upp i bergen i norra Vietnam och köpa begagnade klädtyger från minoritetsfolken. På hästmarknaden i Bắc Hà, där min dotter Mai fick rida, säljs även broderade klädtyger. Man vänder sig dock främst till turister som kommer till marknaden över dagen från den mer turisttäta staden Sapa. Bắc Hà har den största marknaden i området men det finns även andra byar med marknader där man kan hitta fina tyger.

Är man ute efter tyger i marknaden i Bắc Hà ska man hålla sig till marknadens utkanter innan själva marknaden börjar. Det är då alla vietnameser är där och köper upp säckvis av de bästa tygerna för att sedan sälja de vidare till butiker och producenter i Hanoi. Bắc Hà har den största marknaden i området men det finns även andra byar med marknader där man kan hitta fina tyger. Dessa förvandlar tygerna till väskor, kläder och accessoarer som sedan säljs vidare, inte bara till export och turistbutiker i Hanoi och Saigon, utan även till turistbutiker uppe i Sapa och Bắc Hà där tygerna från början kom ifrån. Jag tror inte det är många turister som vet om att de souvenirer de köper Sapa faktiskt kommer från Hanoi.

Själv köpte jag mängder med tyger, främst begagnade kjolstyger. En av mina kontakter berättade att de flesta Flower H’môngkvinnor numera föredrar en annan sorts kjol, som jag inte tycker är lika vacker. De är inte lika vida och har inte lika fina broderier. Ibland är de inte ens handbroderade, och hampatygerna drygas ut med sammet, som visserligen är vacker men inte i närheten av de vackra handvävda och handbroderade hampatygerna. Så jag passade alltså på att köpa upp ett ganska rejält lager med begagnade kjolar, för snart kommer de inte finnas några kvar att köpa.

Redan nu märkte jag att H’môngkvinnorna själva endast hade den nya varianten av kjolar att sälja, men som tur var har jag min kontakt i Bắc Hà har köpt upp ett stort lager av begagnade H’môngkläder. Där fick även Mai chansen att klä ut sig i full Flower H’mông-mundering.






  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • De.lirio.us
  • Digg
  • MySpace
  • Ping.fm
  • Yahoo! Buzz
  • YahooMyWeb

Sen min tid som hotellreceptionist i Vietnam vet jag hur västerländska turister är noga med att allt ska vara autentiskt. Man vill få autentiska upplevelser av den lokala kulturen och ”turist” är näst intill ett skällsord.

Nu till vintern, när turistsäsongen börjar igen i Vietnam, kan det kanske vara passande med lite restips som uppmärksammar fallgroparna på den slingriga (och oändliga) vägen mot autencitet. Strävan efter det autentiska må vara välvillig på många sätt. Trots det tar den sig ibland väldigt komiska uttryck. Ett sånt exempel är när västerländska turister försöker äta med pinnar då maten serveras på en flat talrik. Det ser inte så lite lustigt ut när pinnarna når munnen och all mat hunnit ramlat tillbaka på talriken, eller, ännu värre, i knäet. Väldigt frustrerande när man är vrålhungrig efter en dag av hårt turistande, kan jag tänka mig. Att äta på det sättet är ju alldeles hopplöst, och en vietnames skulle aldrig ge sig på det.

Nej, serveras maten på en flat talrik är det sked och gaffel som gäller. Just det, sked, inte kniv. Vad gäller själva användandet ska gaffeln inte stoppas i munnen. Den används för att skyffla upp maten på skeden. Det kan kanske tyckas som ett konstigt sätt att hantera gaffeln på. Men då bör man betänka att gaffeln faktiskt är en östasiatisk uppfinning. Den användes i Kina långt innan man började använda ätpinnar. En gaffel av ben har påträffats av arkeologer vid en begravningsplats från Qijia-kulturen som härstammar från tidig bronsålder (2400-1900 f.Kr.).

Ätpinnar används alltid tillsammans med en liten ätskål som kallas för chén i södra Vietnam och bát i de norra delarna. Ätskålen håller man i vänster hand och för upp mot munnen. Större matbitar kan man plocka upp med pinnarna, men riset skyfflar man in i munnen. Pinnar använder man även när det serveras soppa. Då tar man pinnarna i högern och en sked i vänster hand och äter ”stereo”.

Alltså, ska du semestra i Vietnam eller Kina i vinter, och vill undvika att bli skrattobjekt för lokalbefolkningen, är det ätpinnar till risskål och sked och gaffel till flat talrik som gäller. Kanske de här pinnarna kan fungera som en påminnelse!

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • De.lirio.us
  • Digg
  • MySpace
  • Ping.fm
  • Yahoo! Buzz
  • YahooMyWeb

Mer Dao

Author: Minh

Ta Phin - Photo © Minh

Eftersom Irene på Proforma tyckte att bilderna på Dao i Lao Cai var fina så lägger jag upp lite fler. De här bilderna är från när vi var där 2008. Byn heter Ta Phin och man kan faktiskt bo över där om man vill.

Ta Phin - Photo © Minh


Ta Phin - Photo © Minh

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • De.lirio.us
  • Digg
  • MySpace
  • Ping.fm
  • Yahoo! Buzz
  • YahooMyWeb

Lao Cai - Photo © Minh

H'môngkvinna - Photo © Minh

Min dotter kallar Lao Cai-provinsen i norra Vietnam för Muacainay-landet. Varför? Jo, ”Mua cái này!” betyder ”Köp den här!” på vietnamesiska, och det är det som alla H’môngkvinnor säger till mig när jag är där. Jag är väldigt populär för jag köper så mycket och betalar så bra (till och med så bra att en vietnamesiska man kallade mig för galning!). Min dotter tycker det är jättekul att se hur horder H’môngkvinnor belägrar hotellet där vi bor, väntar ut mig, för att gå till attack med sina vackra tyger så fort jag sätter foten utanför dörren – ”Mua cái này! Mua cái này!”

Den är gången har jag köpt massor med tyger från H’mông. Tygerna är gjorda av ekologisk hampa och färgad med naturfärger, främst indigo, som också det odlas ekologiskt. Jag ska göra ett inlägg senare där jag skriver mer om produktionen av hampatyger.

Av tygerna kommer jag göra väskor, kuddfodral, överkast, accessoarer och mycket annat. Men många tyger behåller jag som de är. De är vackra som de är att hänga på väggen.

"Mua cái này!" - Photo © Minh

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • De.lirio.us
  • Digg
  • MySpace
  • Ping.fm
  • Yahoo! Buzz
  • YahooMyWeb

Minh och Dao - Photo © Minh

Mai med en hundvalp - Photo © Minh

I bergen i Lao Cai provinsen i nordligaste Vietnam, precis vid gränsen mot Kina, bor många av Vietnams 54 minoritetsfolk. Hit åker jag för att köpa vackra indigofärgade hampatyger av H’mông och broderier av Dao som jag använder till kuddar, väskor, överkast och väggbonader. Landskapet här är så vackert så man blir helt mållös.

På vietnamesiska heter H’mông inte H’mông utan Mèo, eller rättare sagt Người Mèo. Det betyder kattmänniska om man översätter det ordagrant. Min dotter Mai älskar djur och av någon anledning hittar hon alltid något djur att leka med vart än vi åker. I en Dao-by hittade hon en liten söt hundvalp att leka med medan mamma jobbade.

Lao Cai - Photo © Minh

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • De.lirio.us
  • Digg
  • MySpace
  • Ping.fm
  • Yahoo! Buzz
  • YahooMyWeb

Hoan Kiem-sjön – Photo © Minh


Sina dryga fyra miljoner invånare till trots har jag ofta tyckt att Hanoi känns som en småstad, ja nästan som en liten by. Den känslan blir tyvärr allt mer sällsynt i takt med att motorcyklar blir allt mindre sällsynta. Utvecklingen (eller förfallet, beroende på hur man vill se det) har gått snabbt. De som besökte Hanoi på 90-talet berättar om en stad där cykel och cyclo (cykeltaxi) var det vanligaste transportmedlen. Då var det fåglars kvitter och gatuförsäljares varudeklarationer som stod för de högsta decibelen.

Alla är nog överens om att trafikproblemen blivit är en katastrof. Samtidigt är det svårt att argumentera för att Hanoiborna inte ska ha rätt att använda sig av sånt som den rikare delen av världen haft tillgång till under väldigt lång tid.

Trots den olidliga trafiken så gillar jag verkligen Hanoi. Och tur är väl det. De allra flesta av MINH INREDNINGs producenter arbetar och bor i de många hantverksbyar som finns i provinserna runt Vietnams huvudstad Hanoi. Jag måste alltså åka hit.

I Hanoi brukar vi alltid bo i de gamla franska kvarteren i runt St. Joseph-katedralen. Det är en gammal neo-gotisk katolsk katedral som fransmännen byggde 1886 (eller rättare sagt, tvingade vietnamesiska straffångar att bygga – det är inte som att kolonialisterna skulle lyfta en tegelsten själv när de hade slavar!).

På vietnamesiska heter katedralen Nha Tho och det gör även gatan som leder fram till katedralen. Där ligger Café Moca – ett favorithak där vi brukar äta frukost ibland. Eftersom vi går upp med tuppen, timmar innan alla turister, brukar vi få ha stället helt för oss själva på mornarna.

Kvarteren ligger ett stenkast från Hoan Kiem-sjön. Där simmar gamla jättesköldpaddor omkring och på en ö i sjön finns ett tempel speciellt för dem. Sköldpaddorna är en helt unik art som bara finns i denna sjö. De sköldpaddor som finns i sjön nu är flera hundra år gamla. Tänk vilka historier man skulle få höra om man bara kunde prata sköldpadda!

St. Joseph Cathedral – Photo © Minh

Café Moca – Photo © Minh

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • De.lirio.us
  • Digg
  • MySpace
  • Ping.fm
  • Yahoo! Buzz
  • YahooMyWeb

I nästa vecka åker jag till Vietnam. Det blir massor med jobb med nya lamp-, överkast- och porslinskollektioner som vi håller på att ta fram på MINH INREDNING. Med så mycket jobb behövs lite avkoppling också. Avkoppling i tropiskt heta Ho Chi Minh City får man bäst på Sax n’ Art - stans coolaste jazzclub. Sax n’ Art drivs av ingen mindre än Trần Mạnh Tuấn – asiens coolaste jazzsaxofonist (och en personlig favorit hos MINH). När Tuấn inte är ute i världen och spelar på olika jazzfestivaler brukar han spela varje kväll på Sax n’ Art. Där har han bland annat fått besök av, och jammat med, legender som Herbie Hancock och  Wayne Shorter. Passa på att gå dit om ni är i krokarna!

© Trần Mạnh Tuấn

Det mest intressanta med Trần Mạnh Tuấns musik är hur han blandar modern jazz med traditionell vietnameisk folkmusik. Hans band består av en blandning av jazzmusiker och traditionella folkmusiker. Där blandas då traditionella jazzinstrument som saxofon, tvärflöjt, trummor, piano och bas med traditionella vietnamesiska instrument som đàn t’rưng (bambuxylofon), đàn tranh (cittra), đàn sáo (bambuflöjt) och đàn bầu (vietnamesiskt monochord). På så sätt är Trần Mạnh Tuấns musik inte enbart en modernisering av den vietnameisksa folkmusiken utan även en modernisering av jazzen.

Till alla er som har lite långt till Ho Chi Minh City bjuder jag här på ett liveklipp av Trần Mạnh Tuấn med band. Klippet är från 2008 års Penang Jazz Festival i Malaysia där Tuấn brukar spela varje år. Låten heter QUA CẦU GIÓ BAY och finns med Tuấn senaste CD Drifting Blossoms Floating Clouds.

QUA CẦU GIÓ BAY betyder ungefär ”Bris över bron”. Det är ursprungligen en gammal nordvietnamesisk folksång om ungdomlig kärlek. Den är lite rolig  - en ung tjej som ger sin blus till sin hemliga kärlek på vägen hem. Hemma frågar mamman var blusen är. Tjejen svarar, ”Åh, den blåste iväg med vinden när jag gick över bron”. Nästa dag på vägen hem ger tjejen bort sin ring till sin älskade. Hemma frågar mamman, ”Var är din ring?” Flickan rycker på axlarna och svarar, ”Åh, den tappade jag i floden när jag gick över bron.”

  • Facebook
  • del.icio.us
  • Pusha
  • Bloggy
  • TwitThis
  • Google
  • Live
  • LinkedIn
  • Maila artikeln!
  • Skriv ut artikeln!
  • De.lirio.us
  • Digg
  • MySpace
  • Ping.fm
  • Yahoo! Buzz
  • YahooMyWeb